Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 3

skörtet af sin långa rock omkring det arma kräket. . Herre Gud!4 utropade han, du skall icke för intet ha lagt penningarna på gatan åt mig!4 Och detta korta utrop innebar en hel, brinnande bön. Först då Henrik Kullman med det dubbla fyndet stod utanför sin kammardörr, öfver fölls han af tvekan och förlägenhet. Men redan öppnade fru Kristina dörren och helsade ont med så mycken ömhet, som om blotta helsningen varit ämnad att utplåna hvarje minne af strid och missnöje. Stadsmusikanten lade brödet på bordet och barnet derbredvid. Detta har jag hittat på vägen, Kristina, sade han torrt och såg dervid så allvarsamt på sin hustru, att hon måste skratta högt, och nu skrattade han med, Sedan satte han sig och berättade öppenhjertigt hela sin historia och upplyfte under berättelsen barnet väl ett dussin gånger, för att se det le emot sig och kyssa det. Då han berättade om de sex groschen, blef också hustrun helt from och bevekt till mods, men när han slutat sin redogörelse om barnets påträffande sade hön allvarsamt: Du gjorde rätt, Henrik, alt du tog det stackars Tilla kräket med dig; i morgon skola vi gå till borgmästaren och öfverlemna gossen till honom. Det föreföll stadsmusikanten, som om han plötsligen fått en skur kallt vatten öfver sig. Han uppvaknade nu först till klar besinning. Derpå, hade han ännu alls icke tänkt, hvad det: vill säga att uppföda och uppfostra ett barn, Och att dertill framför allt fördrades en moder soni, med full, ospard kärlek och uppoffring åtoge sig:den hjelplösa varelsen. Det afgörande ordet här tillkom icke honom utan hans hustru. Det hade föresväfvat honom ett obestämdt