Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 3

han pröfvade noga både med känsel och syn vid skenet från det upplysta fönstret i ett hus, om det ej var ett bländverk; men det var och förblef verkligen sex nya, blanka oschen. Han hade kunnat gråta som ett arn, då han steg in till hofbagaren, med nedslagna ögon lade sina: sex blanka slantar på disken och med darrande hand möttog brödbullan derför. , Men nu skyndade han ännu mycket fortare tillbaka mot slottet, än han förut sprungit derifrån. Han tryckte brödet hårdt fast under armen, såsom om det oförtänkt hade kunnat flyga från honom igen. Här kan man då verkligen säga, tänkte han, att den nittionionde vet icke hvarifrån den hundrade får sitt bröd.t 4 Men under det han sålunda bakom stadsmuren sträfvade uppför berget, ljöd plötsligt. ett sakta qvidande i håns öra. Han stannade; ljuden tycktes komma nedifrån marken. eHvad är detta?? utropade han: I afton har jag tur med att hitta! Der gger ett litet barn — inveckladt i några usla trasor. Sannerligen, Gud har icke utan orsak ingifvit mig en sådan yrede, att jag som en tok måste rusa ut så här dags på gvällen!4 Och, underbart nog, erfor han en nästan ännu större. glädje öfver det andra fyndet, än öfver det första, då han åter gick fram till ljusskenet från närmaste fönster och mödosamt genomläste ett papper, som var fåstadt på .barnet och der följande ord stodo skrifna: En fattig, olycklig qvinna beder hvilken kristen menniska, som. finner detta, att för Jesu skull förbarma sig öfver: barnet. Han är döpt och heter Johan Fredrik Stadsmusikanten tog brödet under ena armen och barnet på den andra samt svepte ! i I i