Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 3

begrepp, att barnet alltid måste stanna hos honom i tornkammaren, och der växa upp, ntan vidare omständigheter, ungefär som en blomma, som man ställer i solskenet vid fönstret, då och då vattnar och för öfrigt öfverlemnar åt vår herre. Nu insåg han på en gång, huru tanklöst han drömt. Han besinnade sig länge, han kämpade med sig sjelf. Så mycket hufvudbry hade han ej utstått, alltsedan den stund, då han fattade det lättsinniga beslutet att hastigt och lustigt gifta sig med bonddottern från Ebersbach. Ändtligen tycktes äfven här beslutet vara fattadt. Med en fasthet, som var alldeles ny för hans hustru, sade han: Visserligen vilja vi i morgon bittida gå till borgmästaren och visa honom hittebarnet. Församlingen måste bidraga till barnets uppfosran — den lär ännu ej gå till så mycket — goda menniskor måste anlitas om en gålva för den årma varelsen; allt detta har sin utstakade väg, som går genom borgmästarens kammare, och du känner den bättre än jag. Men lika så litet, som jag åter bär det här brödet till bagaren, lika så litet: lemnar jag barnet ur mina händer. Borgmästaren skulle blott bjuda ut det till vård åt den minst fordrande; något fattigt arbetsfolk skulle kanhända taga emot det för att stoppa penningarne i sin ficka och låta det arma barnet svälta.och farailla.4Och han fortfor med en stämma, full af öfvertygelsens allvar: Icke förgäfves kände jag en sådan drift att gå den vägen bakom stadsmuren, som man annars undviker i mörkret. Vår herre Gud skänker ej bort någonting, icke en gång sex groschen. Kristina! detta bröd skall blifva välsignadt för oss, och brödet skall aldrig mera taga slut i vårt hus, om vi behålla gossen, för hvarsskull detnu blef