Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 2

regermgen icke tvekar att gifva sitt erkännande, ädagalagt och ådagalägger. alltjemt de djupå och oföränderliga sympatier, som lifva den: samma i afseende på kyrkans chef. Detvanskliga läge, hvari omständigheterna bragt den heliga stolens verldsliga makt, väcker icke desto mindre smärtsamma bekymmer inom de katol; ska nationerna, och då det är af vigt för samvetslugnet att.så allvarliga frågor icke förblifva länge oafgjorda, är det otvifvelaktigt regeringarnes pligt att förena sina ansträngningar för att förenkla dem och underlätta deras lösning. Jag anser likväl ej nyttigt att här med nödig fullständighet afhandla det system, enligt hvilket påfvens stater och staden Rom skulle konstituera en, så till sägandes, everldlig stiftelse, förlänad åt hela katoliciteten och stödd på en rättighet, som ingerstädes finnes skrifven, utöfver defrättigheter, som bestämma andra suveräniteters öde. Så inskränker mig blott till att erinra, att de äldsta historiska traditioner äfvensom de nyaste icke tyckas sanktionera denna lära, samt att England, Preussen, Ryssland och Sverge, makter, som ej tillhöra kyrkan, i samma egenskap som Frankrike, Österrike, Spanien och Portugal i Wien undertecknat fördrag, hvilka åt påfven återställde de besittningar han förlorat. Jag fdr att tillägga, att det är både högst tillbörligt och af det största sociala intresse att fordra, att kyrkans öfverhufvud må kunna bibehålla sig på den tron, som af hans företrädare innehafts i så många århundraden; kejsarens regerings åsigt är ganska bestämd i detta afseende. men hon finner äfven, att ett vist utöfvande at den högsta makten och befolzningarnes samtycke äro i de romerska staterna likasom annorstädes de första vilkoren för maktens bestånd. De svåraste vådor, som nu hota den påfliga statens suveränitet, komma, det är sannt, utifrån, och om Roms ockupation afhjelper behofvet för närvarande, är framtiden utsatt för äfventyr, som vi uppriktigt skulle vilja besvärja. sterrike och Spanien äro ense med oss i detta bemödande, men de antyda ej alla de medel i sin helhet, hvilka skola användas för att utföra det, och några förklaringar af dem vore emelertid så mycket mera af nöden, som deras ställning till Italien i visst afseende är olik Frankrikes. Vi ha med ledsnad sett, att vilkoren i Villafranca och Zirich icke blifvit UR satta i verket, och vi skulle ha önskat, att de båda Siciliernas regering ej blifvit störtad; emelertid har händelsernas gång, ehuru den tillintetgjort den kejserliga regeringens önskningar, icke varit så direkt kännbar för henne som för hofven i Wien och Madrid. Utan att skänka vårt bifall åt hvad som tilldragit sig, utan att vilja med vår garanti skydda sakernas nya skick, vindrar intet dynastiskt intresse oss ifrån att knyta regelmässiga förbindelser med konungariket Italien, och hindret för dess erkännande ligger för oss endast i de svårigheter, som medfölja de romerska angelägenheterna. Tillåtes det oss hoppas, att Österrike och Spanien redan nu skola vara benägna att godkänna denna synpunkt och att deras omsorg för den heliga stolen skall besegra hvarje enskild betänklighet? i, Jag ES mig snarare sjelf denna fråga än jag framställer den till. eders excellens, -men sjelfva det tvifvel, som den uppväcker, och de följder, som deraf härflyta,. tillåta mig icke att med erforderlig visshet bedöma beskaffenheten af det af ...ska regeringen föreslagna gemensamma uppträdande. ; ag vill ej dölja, att då noninterventionsprincipen, hvilken bevarat Europas fred, i ER såsom för ett år sedan undanröjt bruket af våld, finnes det i våra ögon ett nära samband mellan det af fakta skedda ordnandet, hvilket så betydligt förändrat ställningen på halfön, och den lösning man måste gifva den romerska frågan. Det gläler derföre kejsarens regering att. erfara, att Österrike och Spanien äfven ansett möjligt att beträda den enda väg, som tyckes dem, utan nya skakningar, böra leda till ett praktiskt resultat,, men hon tvekar ej att under hvilka förhållanden som helst försäkra, att hon försin del icke skall biträda någon kombination, som är oförenlig med den vördnad hon hyser för den heliga stolens oberoende och värdighet och som står i strid med ändamålet för hennes truppers närvaro i Rom. : Mottar etc.