Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 2

menniskorna måste ropa: Hör bara, stadsmusikanten i Weilburg är en annän Canelli! Det svider, må du tro, att hafva en löpning så klar och underskön i hufvudet, och att så veta, att när den kommer i fingrarna blir allt suddigt och matt! Då höll Kristina in sitt hjul och sade: Låt du de der sakerna vara, Henrik. Sköt ditt handtverk redligt, så att du skaffar 0ss vårt uppehälle, och låt dig dermed nöja. Dina högmodiga, fåfänga önskningar bryta ditt mod. Den sten man ej kan lyfta bör man låta ligga. Kriget trycker-oss, all handtering stannar af och penningarne taga slut för litet hvar. Då behöfs det kraft och förtröstan på Gud; se till att du ej spelar dem ur själen på dig med din eviga fiol! Hvartill tjenar det att vara högfärdig, då man ätit upp den sista brödbiten 1 huset2?4 : Detta ord föll som brännande eld på stadsmusikantens hufvud. CHuru! finns det kanske intet bröd i huset? ropade han häftigt uppspringande. I morse togo vi det sista. Gud må veta, att jag ej vill göra dig någon förebråelse med att jag säger det. Då SR mannen sin hatt och ropade: Jag ja skaffa bröd!4t och dermed var han ute. Hustrun blef förskräckt och om hon också nu redan under de första månaderna af sitt äktenskap visat sig. som en fast, sjelfständig qvinna, liksom hon varit en egenvillig, oförfärad flicka, så sprang hon dock. nu efter mannen, och bad honom gråtande att stanna, hon hade ju ej velat säga honom ett ondt ord. Men Henrik hade så brådstörtadt rusat utföre den branta vindeltrappan, att hennes böner ohörda förklinoade mot de trånga murarna. Då gick hon!