Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 2

som samma röda måne, när den sedan som ett gyllene halft genomskinligt klot sväfvar i den dunstfria midnattshimmelen. I början af September blef bullan så liten, som om man sammanböjt månens , första, smala fjerdedel i en rundel, och då dagjemningsstormarne brusade omkring tornet, då var det med söndagsbullan som med nymånen den hade blifvit alldeles osynlig. Vid denna tidpunkt hände det sig en afton, att stadsmusikanten satt vid sin notstämma och strök strängarne på sin fiol upp och ned, alltjemnt öfvande sig med samma figur, tills den stackars Kristina, som tillika snurrade sitt spinnrockshjul, blef nästan yr i hufvudet. Kammaren låg särdeles luftigt med ett fönster åt hvartdera väderstrecket och den hvinande blåsten derute förenade sig med fiolen och spinnrocken till en förtviflad, men melankolisk konsert. Fönsterrutorna skallrade, en svärm kråkor flögo kraxande omkring det höga tornet, gvarnforsen .djupt dernere vid dess fot brusade vildt. Musikanten spelade, såsom om det gällde en täflingskamp med alla dessa oljud, men ieke ens ambitionens hela ifver kunde sätta honom i stånd att rent och ledigt utföra en enda passage. Och så var det alla dagar. Henrik Kullman hade en ihärdighet utan like, förstod äfven sin sak fullkomligt, men så väl han än kunde bedöma det bästa, så innerligt han än kunde uppskatta och njuta derås förmådde han dock aldrig sjelf utföra e t. Ändtligen kastade han bort fiolen. Jag duger då till ingenting, ropade han misslynt, mer än att morgon och afton blåsa en koral. En skicklig musikus blir jag aldrig. Ack; hustru; det svider att känna inom sig, huru allting skulle spelas, så att