Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 2

de om aftnarne sutto midt emot hvarandra fa de trebenta stolarne vid det trebenta ordet; — och hvad behöfves väl mer? På detta sätt gick det ända till September. Då kom den kyliga höstvinden och strök helt kylande fram öfver stadsmusikantens panna, ty hans lycka tycktes plötsligt hafva blifvit en flyttfogel, som rustade sig till uppbrott med storkarne och svalorna. Sommarmarknaderna uppHörde, bördan af det främmande krigsfo ket blef allt mera tryckande, ingen trodde på fred för landet; äfven de rikaste drogo in sina musiklektioner, som hittills varit en god hjelp för Kullman; ingenstädes kunde hans hustru finna någon biförtjenst, och hans lön såsom stadsmusikant besteg på blott till tjugu gulden om året jemte fri bostad, hundratjugo fot öfver gatan. Sålunda måste Kristina snart tillita sin sparpenning och den blef allt mindre och mindre. Under de första månaderna hade hon, trogen fädernehemmets urgamla sedvänja, hvarje söndag bakat en hvetebulla. Ty i Ebersbach, der man ej behöfde se på mjölk, smör och mjöl, skulle ensöndag utan hvetebulla blifvit ansedd ungefär, som om man gått bredvid i stället för i kyrkan, eller behållit hvardagskläderna på sig, i st. f. högtidsdrägten. Hvetebullan hörde lika så visst till en ordentlig söndag,som klockringningen, orgeln och kyrkosången. Ibörjan: gjorde nu bondedottern i tornkammaren efter :gammalt bruk en söndagsbulla,väldigt stor, hvars skinande vexande rund nästan kunde liknas vid fullmånans glödande skifva, när den om aftonen framträder öfver ekogstopparne ur en lätt dimslöja: Sedan fick Eristina så småningom förspörja skilnaden mellan staden och landet, och söndagsbullan blef betydligt mindre, ungefär