Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 3

en lät som ett barn hänföra sig af minnet vf lyckliga förgångna dagar och hoppet om en säll framtid, i hviskningarne derom låg u en ännu långt ljufvare musik än i: det sorlande sommarregnet derute, och blott säljan förde en demon hans hand till byxfickan så att en ilning lopp honom öfver ryg-, gen, när han för ett ögonblick tänkte på sin enda dukat. . Men redan i nästa minut var han: åter omätligt rik. och outsägligt lycklig. Ja, stadsmusikanten var ett barn, ett af de barn, om hvilka det står skrifvet, att vi ej skola komma in i himmelriket, om ej såsom ett af dem. Så förgick tiden under den långa: färden och ingen visste huru; formannen emedan han sof, de älskande emedan des drömde. Då uppskrämde plötsligt Philip Ketters ansigte, som grinande tittade in genom linneskärmen, stadsmusikanten och hans lilla hustru ur det angenämaste samtal. Titta åt höger, bort åt uthuggningen; der kommer en hel svärm fransmän! Och såsom om detta ej hade någonting att betyda, kröp han åter hastigt under sitt hästtäcke och lät vagnen snörrätt skrida fienderna till mötes. Kullman drog undan gardinen och stirrade ut på den hotande faran. Men om också hans ansigte talade om en upprörd sinnesstämning, sade han dock ej ett ord och rörde sig ej, alldeles som om både han och Philip blifvit förhexade. Kristina, såg en stund på dem båda; derpå reste hon sig upp, ryckte tömmar och piska ur handen på det träbelätet Phili och körde hästen disidan in i skogen. Oc huru hotande än: vagnen vacklade och lutade till höger och venster: på den ojemna vägen, körde dock Kristina med stadig hand in bland busksnåren och höll derpå stilla. Antingen hade soldaterna ej varseblifvit