Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 3

noveransk officer, som ledt försvaret, fick nu med återstoden af garnisonen tåga till den förenade hären. Så berättade värden, hvilken soldaternas förbitåg äfven lockat till fönstret. CDet är krigets öde och verldens gång! sade stadsmusikanten. De tappra gossarne hafva gjort allt hvad som stått i menskli; förmåga, och till slut måste de ändock öfverlemna nycklarna till sin furstes slott åt fienden och tåga sin väg utan vapen! Så går det oss alla, äfven om vi ej äro soldater: Ja visst! inföll Kristina lifligt. Men om de der karlarne äro bebjertade och redliga, så skola nog hvar och en af dem snart åter skaffa sig ett gevär och sedan slåss dubbelt så dugtigt. När vi komma riktigt i trångmål, Henrik, och vi tänka, att nu är det väl ute med oss, då blifva vi först rätt starka. Så har det alltid förefallit mig. Då jag ännu var ett litet pyre, så ville jag sällan utom dörren i vackert väder. Men när en häftig storm kom med regn, snö eller vindstötar, då sprangjag omkring derute och hade min fröjd af att låta den piska och genomdränka mig. Ju vildare det blåste. desto fastare och säkrare höll jag mig på fötter. Och när då min far bannade. mig och . vredgad frågade, hvad jag hade att göra ute i blåsten, kunde jag ej svara honom annat, än att det Varså roligt att strida mot stormen och ovädret. Se, soldaterna der borta äro nu också ute i storm och oväder, men de skola nog åter komma på det torra. Man märker att ni blott varit gift itjugofyra timmar, fru stadsmusikantska, sade värden: leende. När ni kömmer öfver år och dag härefter, då skola vi talas vid igen om storm och regn. Kanhända ni då föredrager en smula solsken! (Forts.)