Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 2

först blef riktigt upprymd. Här behöfver ingen gå emellan. Min svärson vet nog, huru det är menadt, när jag säger honom, att han skall lefva och dö vid sitt yrke, just som en bonde bland musikanter: och hela borgerskapet. Lefve stadsmusikanten deruppe i sitt torn och fru stadsmusikantskan med honoml Just då den gamle utbragte denna skål, hade en undersätsig man i blå tröja inträdt. Han stannade vid dörren och såg förvånad på vår brölloppsqvintett vid det stora bordet. Det var den af brudparet redan länge väntade formannen Philip Ketter från Weilburg; hans vagn var redan frånspänd och stod nu på gården, stor nog att rymma både brudparet och Kristinas utstyrsel. En dugtig klunk vin löste formannens tunga, och han berättade, att man väl kunde komma fram skogsvägen till Lahn, men stora landsvägen deremot var spärrad af krigsfolk. Detta var en tröst för de unga nygifta, ty de ämnade redan följande dagen fara till Weilburg. Från denna stad hördes nu visserligen bedröfligare nyheter. Franska hussarer, ett öfvermodigt folk, hade för två dagar sedan ryckt in i staden från Niederlahngau. Sju generaler, sade Philip, och fyllde sitt glas redan för mer än sjunde gången — komma och fordra inqvartering; ty fransmännen, säger perukmakaren, vilja anse Weilburg såsom en fästning och försvara det mot hertigen af Braunschweig; hofbagaren deremot menar, att fransmannen ej är en sådan åsna, att han vill behålla en stad, hvars garnison man kan slå ihjäl med stenar från klipporna rundtomkring. Åhörarne sågo betänkligt på hvarandra; men brudparet fattade hvarandras händer och sade: ?vi. fara ändå!? Men en tanke jagade plötsligt hjertati halsgropen på stads