Aftonbladet – 26 juni 1861, sida 2

Men medan ryttmästaren var sysselsatt att söka intränga i sitt eget väsende och begrundade äktenskapet från alla soloch .skuggsidor, försättande sig än på ena än på andräa, var min mor sysselsatt att begrunda hvilket namn hon skulle gifva sin senfödda dotter. Hon hade på förslag många ur sina favorit-romaner, men hon var nog samvetsgrann att tycka det nästan vara ett förfördelande mot författaren hvilkendera af hjeltinnornas som uteslöts. Försatt jemka denna kinkiga punkt fattade hon den föresatsen att gifva flickan blott ett enda namn och dertill välja det, som hon läst i Lafontaines sista roman, och nu bar det så väl till att detta råkade vara sjelfva älsklingsarbetet, Familjen von Halden ... hjeltinnan hette Emilie. Emilie blef således barnet kalladt, oaktadt mycken motsträfvighet å min fars sida, som ville att det skulle vara Emilie Johanna, emedan älsta och yngsta barnens namn förenade borde påminna om ett visst stöd. af brodern gifvet systern, om sådant behöfdes. Häruti var min mor likväl obeveklig. SNånåt, sade min far, tröstande sig, fom jag lefver, skola de der bägge namnen stå tillsammans åtminstone på en ny skonare: skonerten Emilie Johanna. Och nog skulle det. gladt oss om Jan nu varit hemma och åtminstone vid dopet åtagit sig pligterna. Men om icke den blifvande skonertens förste namnintressent inträffade, så inträffade tvenne andra af de äldre sönerna, Carl och Wilhelm, just lagom att stå fadder åt sin yngsta syster. 7, Dock: en olycka hände, som synnerli-! gen satte min blifvande gudfars tålamod på hHårdt prof: en hastigt påkommen opasslighet förhindrade nemligen fröken Lannerstjernas uppträdande vid det vigtiga, tillfället, och det kunde för ingen del gifva honom: någon tröst att han fick stå emot en annan ung dam, som äfven bar namnet Karolina.