Aftonbladet – 25 juni 1861, sida 3

borg är ingalunda någon ruin: den ser ut som om den blifvit bygd i går, i så fullkomligt stånd är den, restaurerad till alla delar, med omsorg underhållen i de minsta detaljer. Man tror sig vara midti det 15:de seklet, dagen före en belägring eller stormning. Icke en enda sten har lossnat i de urgamla murarne, slottsgrafvarne äro i fullt stånd; icke en enda ring i vindbryggans kedjor är förrostad, icke en spik saknas i portarne och fällgallren. Förfädrens riddaresal äri godt stånd samt försedd med många och rikavapen. Om ock inga väktare numera skönjas på den gamla borgens torn. så vaktas , portarne i stället af förfärliga bulldoggar. Slottet är prydt med ett ganska rikt bibliotek och med ståtliga trädgårdsanläggningar. Om söndagen håller baron Ricasoli sjelf bön i slottets stora sal för sina underhafvande och sin talrika betjening ; slottskaplanen står härunder vid hans sida. Baron Ricasoli är sedan 9 år tillbaka enkling... Hans maka, som tillhörde den ädla familjen Bonacorsi, efterlemnadej en enda dotter. Vid första anblicken af baron Ricasoli tror man sig se ett lefvande porträtt af Holbein eller Giorgione. Lång, rak, mager, med brunt hår, skarpt teeknade drag, beslöjad blick, hög panna, metallklar stämma. Hans utseende antyder ej någon bestämd ålder. Han är en fulländad gentleman. Baron Ricasoli blir aldrig trött. Fyra timmars sömn äro för honom tillräckliga. Hans ord och löfte är heligt. Han-omfattade sent Italiens sak, men hans opinion, en gång väl stadgad, är för honom en samvetssak, och eger hela strängheten af en grundsats. Man påstår, att han blifvit protestant. Allvarlig, sträng, redlig, oegennyttig, bär han ej fruktan för någon menniska, går raka vägen emot sitt mål och ger aldrig vika. Han är en ganska lycklig skriftställare, han älskar de sköna konsterna; hans förstånd är odladt, men han försmår att vilja lysa dermed. Han är ärelysten men, på ett storsinnadt sätt och med tålamod. Praktisk och ihärdig administratör, bestämd, samvetsgrann, fåordig, djerf och föraktande folkvran. Ricasoli är ett ovärderligt redskap för en regering under stormiga tider, Han kan rädda en nation.t Vi lägga härtill följande yttrande af Times Turinerkorrespondent,rörande Ricasolis ställning till det revolutionära partiet: dUnder nuvarande förhållanden är Rica3s0li obestridligen den mest lämpliga person att ställas i spetsen för styrelsen. Han är en grand seigneur genom födsel, rikedom. lefnadsvanor och grundsatser. Det är omöjligt att i samma person finna till den grad förenade patrioten och den konservative. Han är en af de många i Italien; som vilja göra en skarp skilnad emellan nationel och social revolution; en af dessa italienare, som ville frigöra sitt land för att konstituera, icke för att desorgånisera detsamma. Men just derföre att baronen är en ordningens och disciplinens man , är han i ännnu högre grad än sin företrädare uatad och fruktad af det radikalt revolutionära partiet. Det raseri, med hvilket Guerrazzis och Mazzinis tidningsorganer föllo öfver honom, innan Cavours stoft hunnit kallna, ådagalägger klokheten af konungens och nationens val. Anarkisterna veta ganska väl att Ricasoli är den man, som förmår hålla dem i tygeln. Det ligger någonting i hans blåa ögas lugna blick, i hans fårade anletsdrag, i hans smärta, torra, magra gestalt som talar om ett okufligt mod och en aldrig svigtande beslutsamhet. Han påminner om general Jackson, den man, hvars hela karakter amerikanarne uttryckte med benämningen Old Hickory (ett segt, kärnhårdt slag af valnöt). Då båda dessa korrespondenter synas vilja i Rieasoli företrädesvis se den konserva tive? och Saristokraten? , anse vi oss böra erinra derom, att dessa attributer ingalunda få i fråga om det nya Italiens framstående män tagas i samma bemärkelse som man i det gamla Sverge är van att deråt gifva. I ett land sådant som det nuvarande Italien är konservatism, ingenting annat än sträfvandet att i motsats till mazzinismen upprätthålla en fri samhällsordning; och i en stat, der adeln ej eger de ringaste politiska företrädesrättigheter, kan under begreppet aristokrat? ej förstås annat än innehafvaren af -en högre social ställning, , hvilken kan begagnas till fosterlandets fördel, men der:emot aldrig missbrukas till dess skada. Hvad : Rieasoli särskilt angår, så veta vi genom personer, hvilka varit i tillfälle att på närmare håll se denne utomordentlige man, att ingenting är så skildt ifrån hans opinioner, som hvad man här kallar konservalism, ingenting så bannlyst från hans personliga umgänge som en aristokratisk högdragenhet eller stel nedlåtenhet. Öppen, förbindlig, hjertlig i sitt sätt att vara, framlägger han oförbehållsamt och odiplomafiskt, under en konversation, strålande af snillets ljus och hjertats värma, tankar och åsigter, som bära vittne om, att denne statsman står på höjden af sin tids bildning och gjört sig förtrogen med framåtskridandets högsta ider, långt innan han ställdes i spetsen för styrelsen af det land, hvars enhet och frihet städse utgjort målet för hans önskningar och hans sträfvanden. NORGE. Enkedrottning Josefina mottögs vid sin ankomst till Kristiania den 17 af en otalig menniskomassa, som ej blott Uppiog gatorna, utan äfven hade tagit plats på fartyg och hustak. Vid landstigningsplatsen var en äreport uppförd och derifrån stodo leder af festligt klädda damer, som blomsterströdde H. Maj:ts väg till: palatset. Derifrån åkte