Aftonbladet – 20 juni 1861, sida 2

min man till mottagandet af en husgäst... Och du, far, skall du skrämma lifvet af mi just nu, dåt... det sista hviskades... d du väl vet att jag torde vara ömtåligare än eljest. Det var så sant det, min skatt! Men det är nu fjortonde gången, sedan vi gifte oss, som du skyller på dina nerver: jag tycker att. de kunde ha hunnit med att vänja sig vid en dust karlar emellan. Nånå, allt skall. dansa efter... Seså, gudbevars, du har väl icke tagit dig för illa, mor? eMin bästa fru Smith, jag är förtviflad. parol dhonneur är jag icke det — jag vet ej hvems skulden var, men jag bjuder handen till fullkomlig försoning. Nå ja, se der är min... men hädanefter får .det stanna vid passande förströelser.t Ryttmästaren kysste i flykten sin värdinnas hand — han var alltid stadd på litet huslig, högst oskyldig kurtis — derefter sköt an af bakvägen upp till sin egen lokal och kom efter en qvarts timma ned i förmaket med ett utseende, som tydde på någonting helt annat än den föregående scenen. Nå, men hvar är fröken Lannerstjerna — hon har väl icke redan gått? Nu först märkte ryttmästaren att han var ensam. Men med den vana han tagit sig att uppsöka frun i huset öfverallt, vandrade han af ända till stora visterhuset, dit han ankom just som husmodern stängde till lörren. ; Men fröken, min fru, hvar är fröken?4 Det var blott hennes ögon som gjorde esök !4 svarade min mör leende4Ack, de qvinnorna — parol Adhonneur, rar icke det en snillrik ide... Men, min nå-ligaste värdinna, jag är nu på väg med ett örslag, hvarom jag bestämdt vet att det skulle förekomma alla sådana här obehagiga demonstrationer. Nå, låt oss gå in så får jag höra! Nej, tvärtom, låt oss stanna här, just