Aftonbladet – 19 juni 1861, sida 2

egenskaper framstå bland de öfriga och hvaribland i främsta rummet må nämnas qvartetten i sista akten mellan Rigoletto, hans dotter Gilda, banditen Sparafucile och dennes i hans vackra förehafvanden honomij behjelpliga syster Maddalena, äfvensom den! i samma akt emellan.de trenne sistnämnda I straxt..derpå följande terzetten, som med j dess. ackompagnement af den tjutande storm. j vinden eger något olycksbådaude och gastiktodb sinautoner, vidare duetten i--tredje akten emellan Rigoletto och Gilda, vissa delär af dessas arier i andra akten samt af den derstädes förekommande duetten emellan Gilda och hertigen, hvilken duett emellertid slutar med så glädtiga, snabba och hvirflande tonfall att man snarare tycker sig deri -återfinna skildringen af -glädjeyrseln hos tvenne älskande, som efter en längre skilsmessa återse hvarandra, än ett uttryck ifode känslor, som hos dem uppstå i afskedsstunden efter -en kort sammanvaäro. Den gamle Monterones förbannelsescen i i första akten, målad åf kompositören med starka. och: bjerta färger, skulle vara af dubbel effekt, om den icke framstode så isolevad och så plötsligt, utan: vore -bättre förberedd genom den: dramatiska handlingen. Hvad denna sednare för öfrigt beträffar, torle den icke vara värd att spilla många ord på, då den börjar med förbannelse, hufvudsakligen vänder sig omkring hämnd, hat och len råaste sinlighet samt slutar medmord. Rigolettos ord i-sista akten: O hvilken att af fasa! Ljungande moln på himlen ! På jorden hämnd och blodskuld? ega i viss nån sin tillämpning på hela stycket, äfven lerutinnan att: hälften deraf eller andra ;ch fjerde akterna försiggå under nattligt nörker. Såsom Rigoletto, den gamle hofnarren 108 hertigen af Mantua, har hr Beck utecklat flera nya och intressanta sidor al itt utmärkta konstnärskap. Det sätt hvarvå hr Beck återgifver scenerna, der Rigoetto uppträder såsom narr quand måme, sätter det utom allt tvifvel att han skullt örträffligt lyckas att framställa bilden af ärren 1 Konung Lear4. Ej mindre utnärkt var hans återgifvande af de momener i rollen, der den yttre pligten råkade i strid nied hans inre snnestillständ eller, om vi så få uttrycka oss, narrkåpans konflikter ned menniskans och faderns känslor, hvari åtskilligt gaf en erinran om Torsslows snillika framställning för några år sedan å nindre teatern af en Pajazzo, en bättre och ijupare natur,rsom litvets tvingande omständigheter gjort till skottafla för ett tanköst-grin. Ibland hr Becks yppersta scener nå nämnas: den; der Rigoletto sin pligtliknätigt begabbar den gamle Monterone, soms förtviflad öfver sin dotters vanära, förorsakad af hertigen,först slungar sin förvannelse emot denne och sedan emot den nåndande narren. Den gradviststegrade inversan, som Monterones anatemer åstadkomma å Rigoletto tills sdennes hela nervsystem ycktes genombäfvas deraf, återgafs af hr Beck med förträfflig och natursann nyanseing, hvilken man i samma grad hos honom iterfann, då Rigoletto i tredje akten, utom :ig öfver förlusten af sin frånröfvade dotser, . måste inför de församlade hofmännen med. narrvisans toner qväfva och underrycka smärtans accenter. Priset skulle vi lock vilja gifva åt utförandet-af-den derpå öljande scenen, då Rigoletto, efter att hafva ått ålerse sin dotter, men af henne blifvit anderrättad att äfven hon fallit offer för herigen, nedsjunker såsom föriniad, tills dot erns ord-och smekningar ånyo bringa ho10m till medvetande, och då, efter att emelan utbrotten-af sin förtviflan halva sökt att med: milda:ord trösta. sin dotter, alla andra sänslor hos honom småningom utplånas för att samlas och uppgå i hämndens allt uppslukande. passion: Vi tillägga endast att br Becks utförande af den lyriska delen afrolen stod i fullkomlig harmoni med hans dranaftiska uppfattning deraf och att talrika ramropningar, kransar-ochbuketter hafvs :gnats den utmärkte konstnären. Hr Sandström, som förut var Rigoletto, hade i dette pärti tillfälle att på ett fördelaktigt sätt ut veckla resurserna af sin goda och klangulla röst och inlade ganska mycken känslr scenerna med:Gilda, men förmådde dock cke skapa någon helgjulen och individualiserad bild af denna roll. Mil Andree har såsom Rigolettos dotter 3ilda sjungit sitt parti på ett både talang ullt och behagligt sätt, och det särdeles ifliga erkännande, som blitvit sångerskan ill del äfven i denna opera, visar att publi sen.vel.att uppskatta hennes vackra talang. Måhända hade: hos Gilda vid hennes möte ned fadren i tredje akten ett mera upprördt själstillstånd. -kommit situationens fordran värmare; dock kan äfven det mera naiva ;ch barnsliga i mllvAndrees framställningssätt deraf äfven förklaras. Ouktadt sina bemödanden har icke hr dichard lyckats gifva någon synnerlig färg it-eller att försona åskådaren med hertigens oll, hvilken: roll i sig sjelf visserligen utgör n misslyckad ny upplaga af Don Juan, hvuri sfterttycket är suddigt och oredigt. Påett tälle i operan yttras om hertigen: att han ir; en yngling vacker och gladlynt? samt så ett anmatiatt han liknar Apollo i skönret?.. Utan att uppställasså storwpretentio1er, torde man dock kunnat önska ett merå .rotiskt uttryck i sången och en ledigare uffiyr. ; Ibland öfriga spelände må nämnas hr Lundjerg, som gafMonterones korta parti med nergi, br Willman, som framställde Spararugile med mycken realitet. mll Lublin, som. måhända till fördel för det estetiska intrycset, något idealiserade Maddalenas roll, samt arr Walin och Arlberg, hvilka väl fyllde sina platser i hofmannaskaran. Hvad operans uppsättning och inöfning beträffar synes mycken omsorg deråt blifvit eonad.