KOL St Lbel, OUT GUL UTTISECIIG ELR, Ce ut de stiga i höjden, strömningar nedifrån ippåt. Innan de fördela sig, sväfva de i lenna dunkla reservoir, som bildar en molning kring jorden. Så äro dessa luftens och vattnets strömnar väsendtligen andra än ebb och flods ouls. De sednare äro en verkan af planeariska inflytanden, under det att de förra iro egna för jorden och utgöra dess egentigaste lif. Den snillrikaste satsen i Maurys bok är i mitt tycke denna: Den uppenbaraste drifjedern för den maritima cirkulationen, värmen, vore ej tillräcklig. Det finnes dessatom en annan, icke mindre betydande — saltet. Saltet finns i hafvet till sådan myckenhet att, om man sammanhopade det på Amerika, det skulle betäcka denna verldsdel med ett 4500 fot högt lager. Hafvets salthalt, ehuru i det hela konstant, förökas och förminskas dock efter Iokaliteterna, det större eller mindre afståndet från eqvatorn .och polerna. Allt efter som hafvet är mer eller mindre salt, är det mer eller mindre tungt och rörligt. Denna-beständiga blandning med sina variationer kommer vattnet att flyta långsammare eller fortare, d. v. s. danar strömmarne — så väl de horisontala i hafvets sköte, som de vertikala från vattenhafvet till lufthafvet. När vi kallat ebb och flod samt-hafvets särskilda strömmar för dess puls och jemfört dem med menniskokroppens, -kunna vi ej då utsträcka bilden vidare och äfven räkna stormarna med? Maury säger om dem: tid efter annan uppstå rörelser i hafvet, hvilkas ändamål tyckes vara att betrygga epokerna för dess arbete. Dessa fenomener kunna betraktas såsom hafvets spasmer, ja såsom spasmer eller såsom det våldsamt uppjagade pulsslaget. Pulsslagen i menniskobröstet äro ju hastigare, häftigare, våldsammare, då ett upprörd tillstånd påskyndar blodomloppet eller feberglöd våldsamt drifver blodet genom ådrorna! Dessa tid efter annan uppkommande plötsliga rörelser i hafvet ha en flerfaldig orsak. -, De tyckas uppkomma nedifrån och likna i de asiatiska hafven de verkliga stormärna i verkan. Två tidvattens eller strömmars häftiga sammanstötande, det plötsligt uppkommande öfvermåttet af regnvatten på ytan, isbergens sönderbristning och smältning, elektriska strömmar, vulkaniska upplyftningar på hafvets botten -alla dessa olika orsaker kunna framkalla dessa rörelser. Det är emellertid sannolikt, att den stora massan af vattnet är fredlig. Eljest skulle icke hafvet vara i stånd att uppfylla sina förrättningar såsom varelsernas mor och amma. Maury kallar det en gång en stor ammkammare. En mängd ömtåliga väsen, hvilka för öras af ett intet, vagga sigi dess vatten. Detta ger anledning att antaga, att dess inre är ganska stilla och att så häftiga rörelser icke ofta förekomma: Enligt sin natur är det mycket regelbundet och blott underkastadt stora, enformiga, periodiska rörelser. Stormarna äro öfvergående, afvindarna och elektriska krafter alstrade, kriser. De äro företeelser, som . tima på ytan och på intet sätt beröra hafvets sanna, hemlighetsfulla väsen. Det vore dåraktigt att af enstaka feberanfall sluta till en menniskas temperament: Huru mycket dåraktigare att bedöma hafvet efter dessa momentana, yttre rörelser, som -på sin höjd beröra de öfre lagren till ett djup af några hundra fot! Allestädes der hafvet är djupt är dess lif lugnt, fruktbart, helt och hållet beräknadt å sitt väsens fostring och underhållande. Det märker alldeles ej de små tilldragelser, som försiggå på dess yta. De otaliga legionerna af dess små barn, som bo i djupet af denna fredliga natt och högst en gång om året uppstiga till ljuset och stormarna, måste i sin stora moder älska harmonien sjelf. Väckande och likasom gestaltande till ny lifskraft, ingripa stormarna i hafvets lif. När de stormpiskade vågorna lagt sig, när lugn åter råder på den oändligt vidsträckta ytan, liknar hafvet menniskokroppen, hvilken, efter öfverstånden sjukdom, kraftigt tillfrisknad, likasom går ett nytt lif till mötes. Vi få ej uppskatta hafvets stormar efter de faror och förluster, de medföra för menniskan. De äro nödvändiga för hela v naturlils harmoni och eviga jemnvigt, om de också förefalla aldrig så fruktansvärda för sjömannen och dem, som på dem föra jordiska håfvor eller ännu dyrbarare egodelar. Och fruktansvärda. äro ofta hafvets stormar. ; : Det tillkommer oss, landinnevånareX, fortfar Michelet, Catt skänka aktning åt deras berättelser om hvad desett och utstått. Jag finner den skeptiska lättfärdighet, hvarmed de kammarlärde upptaga t. ex. sjömännens berättelser om ge höjd, ganska illa på sin plats. De egabba de sjönän, som säga sig ha sett vågor af 100 fots vöjd. Oss försäkrade ett utmärkt ögonvittne utt han från stranden i all trygghet sett vå;or högre än Notredametornet, ja till och ned än Montmartre. Det är tydligt att man alar om två alldeles olika saker. Deraf notsägelserna. Då det är fråga om hvad som utgör likasom stormens fält, vågornas vasis, på hvilken han höjer sig, om man alar om de långa vågor, hvilka rulla fram linier och under sitt raseri bibehålla en iss regelbundenhet, så må naturforskarnes våstående, att vattnet icke kan stiga högre in 20 fot, vara riktigt. Men de vågor, som j vältra sig i samma riktning, utan möta varandra, stiga betydligt högre. Vid sin ammanstötning stegra de sig upp mot hvarndra och falla med fruktansvärd tyngd tillaka. Detta är de hvarandra bekämpande ågor, om hvilka sjömännen tala — fenonener, hvilkas verkliga storlek alldeles icke