beg RE RR konstnotiser. Michelets bok om hafvet. Man vet huru -den berömde historikern Michelet på den senaste tiden användt den ledighet kejsar Napoleon förskaftat honom Chan blef efter statskuppen afsatt från sin professorsbefattning) till utgifvande af åtskilliga arbeten af ett alldeles nytt och egendomligt slag, af en blandad historiskpoetisk-tysiologisk natur. Vi ha utförligare behandlat hans böcker om kärleken (LAmour) och om qvinnan (La Femme). Amnet för hans senaste af oss redan i korthet omnämnda arbete är hafvet (La Mer). Han behandlar här detta ämne på samma sätt som han. förut behandlat kärleken och qvinnan, nemligen på en gång poetiskt och fysiologiskt och man blir verkligen förvånad öfver den mängd dels egna, dels med ett ganska vidlyftigt studium från tyska, engelska och nordamerikanska författare hemtade iakttagelser, som han här framlägger. : nnan vi försöka att ge en allmän karakteristik af arbetet och dess resultater, tro vi oss böra genom några utdrag sätta läsaren i stånd att göra sig en föreställning om det sätt, hvarpå författaren behandlar sitt ämne. Bestämmas ebb och flod blott af måne och sol?4 frågar Michelet i sin snillrika och underhållande bok: Hafvett. De lärde ha påstått det, fortfar han, sjömännen ha trott det. Man har hållit sig till Laplaces högst obestämda resultater. Först år 1839 började Chazallon upptäcka och beräkna de sekundära, men ganska betydande svängningar, som modificera ebb och flod till följd af hvarjehanda inflytanden. Andra, mindre inverkande stjernor ha utom sol och måne otvifvelaktigt betydligt inflytande på vattnets jemvigt på jorden. Ännu en annan -punkt måste tagas i betraktande. Hafvet erfar icke genast i genomgångsögonblicket en stjernas inflytande. Det behöfver tid, för att låta detta inflytande verka på sig. Det måste locka det långsamma vattnet tillsamman, öfvervinna dess tröghet, draga det mest aflägsna, till sig. Jordens så ofantligt hastiga kringsvängning förändrar oupphörligen de för denna attraktionskraft utsatta pnunkternas läge. Lägge man härtill, att floden i sin rörelse måste öfvervinna motståndet af naturliga hinder: af öarna, uddarna, sunden, strandens olika riktningar; det icke ringare motståndet af vindarna, och hafsströmmarna; rivaliteten hos floderna, som, kommande från bergen, ofta i våldsamma fall, ofta uppsvällda af smälta snömassor och hundratals andra oförutsedda omständigheter, kasta sig blindt emellan och förvandla den regelbundna rörelsen till en förfärlig strid. Oceanen ryggar ej tillbaka. Den kraft, floderna utveckla, afskräcker honom ej. Han tränger de mot honom framstörtandevattenmassorna tillbaka i floderna ända till Rouen, till Bordeaux, så häftigt, att det ser ut som ville han drif va dem tillbaka pp på bergen. Så mångahanda hinder dana i ebb och flod oregelbundenheter, som sätta förståndet i förlägenhet. Ingenting öfverraskar mera än den olika tiden för deras inträffande i helt närbelägna hamnar. På en flod i Havre komma två i Dieppe. Det är en triumfför menmniskoförståndet att ha underkastat så invecklade fenomener beräkning. Men under denna rörelse på ytan har hafvet andra i sitt inre, — strömmar, hvilka på olika djup, löpa fram öfver hvarandra, eller också bredvid hvarandra på samma djup, men i olika riktningar, — varma slrömmar, kalla motströmmar, hvilka sinsemellan ivägabringa hafvets cirkulation, utbytet af sött och salt vatten, så till sägandes den ymsesidiga pulsationen. Den varma pulsen slår från. eqvatorn till polen, den kalla från) oolen till eqvatörn. : Vill. detta väl säga detsamma som att man, såsom man ofta gjort, fullkomligt kan jemöra dessa ganska tydligt olika, föga blanlade strömmar med de högre organiserade ljurens kärl, vener och arterer? Vissticke; nen de ha i sjelfva verket någon likhet med len mindre bestämda cirkulation, som na-: