Aftonbladet – 13 juni 1861, sida 3

tören — så kunde det endast uppehålla sig ett par nummer ännu. Några veckor sednare var det en stor sorgedag inom staden. I det lilla rödmålade huset vid Smedklefven hade de röda balsa minerna fått lemna rum för hvita lakan — och nu var det icke blott gollfvet som var ranrisadt, utan der giex en lång bred väg fram, der det gröna granriset lyste mot hvita snön, och på den gröna vägen syntes svarta vajande flor och många svarta gestalter. Ingen hade hört, men alla anade huru många ömma och heliga ord som före den jordiska skilsmässans början blifvit utbytta mellan dessa båda ömma och trofasta makar, hvilka bevarat sin kärlek ren och skär intill det sista. Väl lemnade han henne, såsom det tycktes, ensam med barnen i lifvets stormar, men han litade på att stormarne skulle mildras af honom, som ömt skyddar lammen på den stenbundna jorden och fåglarne under himmelens fäste. Det var den 15 Januari 1797 som Johan Magnus Lannerstjernas ande flydde till urhemmet. Han var då endast 38 år gammal, och så aktad och afhållen hade han varit i det lilla samhälle, som han under sista åren tillhört, att hans minne der lefde lika länge som der fans en vän qvar, hvilken kunde berätta hans historia för en lyssnande ungdomskrets .........susseesissseranenenent Efter denna tid syntes nästan aldrig mera ett leende på fru Maria Lannerstjernas läppar, och aldrig byttes den liljebleka färg, som hennes kinder då erhållit, i minsta röda skiftning. Lik en vacker, fridfull. skugga smög hon genom lifvet, dock utan klagan. Det heliga moderskallet, jemte en allt mera lefvande gudsfruktan, uppehöll henne och gaf henne tålamod att under många, många