Aftonbladet – 13 juni 1861, sida 3

jemföra dem med svaret, och derur uttaga hvad som bestyrker den gifna lärosatsen. Dessa fordringar äro sannerligen icke lätts att uppfylla. Månne ej den af oss påyr kade metoden är mycket enklare och for drar mindre skicklighet? Vi önska nemli gen, att läraren ginge tillväga i alldeles motsatt ordning. Om läroboken är ända målsenligt uppställd och affattad, och om de bibelspråk och bibelställen, hvilka äro sammanförda under ett och samma lärostycke. äro rätt valda och anordnade, så vore det väl besynnerligt, om ej dessa, med sitt konkreta och åskådiga uttryckssätt, då de alla syfta åt samma mål, skulle utgöra ett säkrare, enklare och lättare medel att föra barnet till insigt i en ifrågavarande sanning, än detta högst tröttande och verkligen klyftiga upplösande af det abstrakta lärostycket. Om derför all den möda, som nedlägges på att visa barnet sammanhanget mellan fråga och svar, samt att leda det till lärostyckets hufvudtankar och bitankar, i stället användes på bibelställena, för att vi sa deras inbördes sammanhang, samt deras hufvudoch bitankar, och om man, i stället för att ådagalägga nyttan och förträffligheten af lärostycket, hellre sökte intrycka i det unga hjertat nyttan. och förträffligheten af bibelställena, så inses lätt att mera vore vunnet för lifvet. Att det föreskrifna upplösandet af de abstrakta lärostyckena ej är lätt, det visa de värderika och med den nu brukliga metoden alldeles nödvändiga hjelpredor till och utläggningar af Lindbloms förklaring öfver Luthers lilla katekes, som till ledning vid undervisningen förefinnas. Är åter lärostycket väl affattadt och står det i ett rätt förhållande till dit hörande bibelområde, så blir det just derigenom en slags, om vi så få kalla det, kort bibelförklaring öfver nämnde område, och sålunda utan alla hjelpredor i och -för sig både i skola och hem en lämplig ledning till bibelns uppfattning. Vi påyrka bibelns rätt att vid ungdomens undervisning få tala för sig sjelf, och vi anse det ej väl betänkt, att man sätter en representant i dess ställe. Enligt den protestantiska principen tolkar ju bibeln sig sjelf. Hvartill tjenade det eljest att sätta den i folkets hand? Ger nu läroboken en rätt ledning, så -kunna vi ej inse, att icke bibeln skall ega mera kraft, än de abstrakta lärosatserna, att göra sig begriplig för så väl folkskolelärare, som för föräldrar och andra, hvilka vilja biträda vid barnens undervisning. Att läraren sjelf skall känna boken till hela sitt innehåll, dock ej ordagrannt utantill, samt hafva ett redigt begrepp om alla dess delar, yrka äfven vi. Men detta är en omsorg, som tillhör folkskolelärareseminarierna. Ar då seminariiläraren en skicklig och nitisk prestman, så är det vår öfvertygelse, att han lika lätt skall kunna inöfva sina elever till denna nu ifrågasatta mera bibliskt-praktiska metod, än till den hittills brukliga. Att, hvad seminarierna beträffar, åtskilligt ännu kan återstå att önska, medgifva vi, men då man besinnar den omsorg om ungdomens undervisning, som det svenska folket och dess ständer ådagalagt, så hafva vi ock i denna sak mycket att hoppas. Hvad i allmänhet folkskolelärarnes lämpighet för sitt kall-beträffar, så anse vi oss visserligen ej -behörige att deröfver uttala någon Tsigt, men månne man ej fäller en lltför omild dom, om man icke medgifver, att åtskilliga verkliga förmågor bland lem finnas; och att åtskilliga bland dem på ett förtjenstfullt sätt utöfva sitt åligganle just såsom lärare i kristendom. Skulle lock sådana folkskolelärare finnas, som senom likgiltighet för saken göra skada, så blir det styrelsernas fel, om de tilåta sådant. Större skada för det kristiga lifvet kan väl emellertid ej tänkas, än len likgiltighet för heliga ting, hvartill lärungen inöfvas under sitt tänklösa lexläseri. Ar åter läraren fullkomligt oduglig, så är letta visst bedröfligt, men icke kan det väl rara rätt, att för åtskilliga odugliga lärares kuld tåla en metod, som är samhället till kada. (Slutet följer.)