ÄR brå ere AA DNE Re TR NN rakten af Anizeh. Om utanläsningen af katekesen. (Forts. fr. gårdagsbladet.) Att makligheten beredvilligt skyndar att ställa sig i skydd bakom dylika åsigter, är ätt insedt. Men om man, denna oafsedd; slott tänker på den i sanning förlåtliga försoffning, som småningom utbreder sina förjamande armar öfver den af ihärdigt skolbete och ofta dessutom af ekonomiskt beryck uttröttade läraren, så kan man ej ndra deröfver att, då ofvansagde och anIra dylika åsigter få göra sig gällande, och 1å det i och för sig sannerligen ej är något uppfriskande arbete att, enligt erkebiskop Lindbloms råd, för barn upplösa, sönderdela och i minsta detalj dissekera de abstrakta katekesstyckena, man må ej undra, säga vi, att läraren då låter barnet gripa till utanläsningen och kastar all förklaring öfverbord. Kommer nu dertill satt kyrkoherden, inseende svårigheterna, billigtvis anser sig för inträde vid nattvardsskolan ej böra fordra mer än utanlexan, men dock åtminstone denna, så ligger deri en bevekelsegrund till för läraren, att först och sist och i främsta rummet ålägga den: Under sådana förhållanden bör man i vårt land ej i allmänhet vänta någon annan barnaundervisning i kristendom än utanläs ning — erkebiskop Lindbloms råd må i;: rigt vara aldrig. så vackra och-värdefull Att en samvetsgrann lärare dock allt igenom låter katekesläsningen åtföljas af någon förklaring, äro vi långt ifrån att betvifla. Men betänka vi det ofvan sagda och dertill den omständigheten, att utanläsningen och dess kontrollerande tager ut broderslotten at tiden, så inse vi lätt, att denna förklaring måste blifva temligen knapphändig och inskränka sig till utläggning af. endast något mindre parti inom lexan: Skulle den då, hvilket väl oftast torde ske, till största delen taga form af en slags föreläsning, der barnet blir för det mesta blott åhörare, så torde intrycket deraf i de flesta fall ej sträcka sig särdeles långt öfver lärotimman. När nu ungdomen slut: ligen skall beredas till sin första nattvardsgång, då skall pastor inom ett halft år, eller något derutöfver, ingjuta förstånd och känsla, must och kraft i den långa, torra minneslexan. Detta är i sanning ett svårt arbete, då lärjungen ända från de första stegen inom detta område ej fått lära sig tänka, och ett arbete, som under sådana förhållanden måste blifva af helt annan art än det kunde vara. Här borde väl pastor egentligen uppträda som själasörjare, men vi frukta, att skolmästaren allt för ofta intager själasörjarens plats — ja, mången gång alldeles skymmer bort honom. IstälIet för ett uppbyggande på en redan lagd grund, blir nattvardsundervisningen ett skolmässigt sträfvande med elementerna, som naturligtvis ej kan lemna särdeles bättre frukt än det föregående. Man hör ock ej sällan från kyrkoherden den klagan, att hans arbete att bibringa menighetens barn en någorlunda klar och lefvande uppfattning af vår kristendomslära är föga tillfredsställande. och mången gång fruktlöst. En förvänd metod straffar sig sjelf, och resultatet af konfirmationsändervisningen blir — månne vi öfverdrifva? — det blir, äfven detta, hufvudsakligen en minneslexa. Framtiden skall åt densamma gifva innehållet. En besynnerlig förvridning af Jesu ord till sina apostlar: Den Hel. Ande skall, då han kommer, lära eder allting och påminna eder allt det jag eder sagt hafver?. Väl är det en sanning, att minnet hos den unge tidigt utvecklar sig, och att detta bland själsgåfvorna möjligen kan anses hos honom intaga främsta rummet. Men då erfarenheten lär, att minneslexan dock vanligtvis snart nog är försvunnen, och då det dessutom icke kan vara undervisningens mål att ensidigt utbilda någon förmögenhet på de andras bekostnad, så torde det vara af vigt att se till, det ej en oförståndig katekesläsning bringar vår andeliga varelse till det bedröfliga skick, att den träder halt och lemmalytt in i lifvet. Minnet måste under ungdomsåren särdeles mycket anlitas, det måste vara i sträng verksamhet, men det må noga märkas, ej som herrskande, utan som tjenande.: Der andens öga sofver, der gör minnet ringa nytta med all sin ståtliga utrustning. Nu är det en erfarenhet, att just emedan minnet är särdeles vaket hos barnet, så är detta ock den gäfva, som detsamma under skolarbetet helst anlitar. Har man en gång föreskrifvit barnet, att lexan skall ordagrannt inpräglas, så uppmanar man det sedan förgäfves, att först göra sig reda för lärostyckets innehåll, innan det läses utantill: Bemödandet att skärpa uppmärksamheten på orden, ordställningen och ordningen inom lärostycket leder nemligen barnet snart helt och hållet. in på ljudets område. Ljudet låter katekesstycket följa på katekesfrågan, likaså väl som det ej sällan förenar partier ur olika stycken. På samma gång som sålunda katekesstycket, efter den vanliga och aferkebiskop Lindblom föreskrifna undervisningsmetoden, leder bort från bibeln, så leder sjelfva utanläsandet äfven bort från