i YI Omtalade iör ej längesedan, atv direkItionen för Nya elementarskolan härstädes beslutat att katekesutanläsning hädanefter ej iår ega rum inom skolan, samt att detta beI : i a j slut ERA 0 grundade: sig på det yti ; trande som. skolans kristendomslärare lektor Wallander afgifvit i ämnet. Moötiverna för detta sitt u-låtande har lektor Wallanider nu framlagt i en uppsats, som finnes intagen i den af skolans rektor nyligen afgifna årsberättelsen, och då desså motiver synas oss på ett klart -och-lyckligt sätt resumera de skäl som länge och ofta anförts möt-ofvannämnda förnuftslösa bruk, anse vi oss böra ätergifva uppsatsen i sin helhet. Det torde deraf blifva klart att det var på goda skäl som rikets ständer vid sista riksdagen gjorde , sin framställning till K. Maj:t i ämnet, alt det är på goda skäl som allmänna meningen så godt som -enstämmigt delar rikets, ständers åsigt, och att det behöfves bättre motskäl än dem våra domkapitel anfört till katekesrabblets försvar, för att kunna ve-; derlägga dem. Sedan hr Wallander i några inledande; ord sökt visa att det är med bibeln sjelf som undervisningen skall börjas, yttrar han: ?På det att dettå arbete skall kunna ändamälsenligt utföras tch lärorna på ett rätt sätt och i en rätt följd meddelas, så bör en noga utstakad, moget öfvervägd och förständigt beräknad plan förefinnas. En lä jrobok är alltså nödvändig. Denna bör dock i ej vara uppställd i förm af en vidlyftigare läsebok, dels derför att den då lätt :skulle kunna komma att bortskjuta bibeln, dels ock derför att den skulle kunna öppan en e för ytliga uttydningar, sväfvande begrepp och skefva föreställningar. Den bör vara; en enkel och lättfattlig utveckling af vår; lära, framlagd i korta, klara, bestämda och koncist lärostycken, hvart och ett tjenligt i till stödjepunkt för undervisningen momadet i. område, der: men till betraktelse för tillfäl-: fet slagit sig ned. Detta område åter skall i. utgöras af en noga efter lärostycket alpas-! d samling bibelspråk samt anvisningar till. längre eller kortare bibelställen.. Men icke: lärostycket, utan bibelordet är den fasta och i. goda jordmån, ur hvilkeh den sanna kunI kapen uppskjuter. Ungdomen skall derför i icke före undervisningen, säsom man vill. : äsa stycket utantill, för att dermed likasom afge en bekännelse, och sedan genom förI klaring och bibelbevisning få densamma be-!. fruktad tillbaka. Bibelställena äro: alldeles j. ickeatt betrakta såsom ett bihang till eller i. en blott bevisning för lärostycket. utan de: an s o 4 l utgöra just det område, dit-lärjungen ome-:i delbart skallinföras, och inom hvilket har i: under lärarens ledning skall röra sig ochi arbeta, för att såsom skörd upphemta lärostyckets innehåll. Undervisningen får en. helt annan karakter, om man börjar medi. lärostycket och först sträfvar att få detta? klart för. barnet samt sedan söker bevisa. I. att detsamma är bygdt på Guds ord, än om L man istället, såsom :0ss synes rättast vara. i jäst ur detta Guds ord kommer till lärostycket. -Hvarken behöfves det för bättre uppfattning ej heller-är det nyttigt att inför barnet ställa sig såsom hade man en sate att försvara. Bibelordet, ej lärostycket, skall stå främst. På detta sätt begagnad blir läroboken en -handledning vid inhemtandet af bibelns sanningar ur bibeln sjelf:Och så. vidt ske kan böra äfven barnen vid undervisningen hafva sina biblar framför sig samt sjelfva uppslå och läsa bibelställena: Nåsot mer, än en sådan handledimng, får lä roboken icke vara. Den får icke kämpa med bibeln om utrymme under skoltimmarne, utan den skall hafva sitt lif midt upp ati bibelundervisningen, men icke derutom. Har nu lärostyckets innehåll efter nämnde metod blifvit meddeladt, har lärjungen upprepade gånger blilvit stäld inom samma bibelområde . samt förmådd att för hvarje gång mer ochomer sjelfständigt leda sig till .den der gifna sanningen; så erhåller han den derigenom slutligen såsom en andens lefvande och förblifvande egendom: Det är densinom honom genom detta arbete. uppsligna tänkegången och det :!derigenom tör värfvade beträktelsesättet, som utgöra be-Jaå hållningen, ja den enda behöfliga och ge-l: nom Guds andes verksamhet välsignelseriknd benållningen.; Sanningen har införlifvat sig i7 med: hans: själ, spå samma gång som, han vunnit färdighet att med seende ögon röra sig inom den: heliga skrift. r Har nu Jlärosatsen på ofvansagda sätt blif-Å. vit andens besittning, så kläder den sig äf-ji ven lätt i ord och behöfver ej efteråt un-: der-en wiss form-eller -ordföljd läsas utan-itill. Sannt är det visserligen, att: om man Ice vill intränga i en-gifven åsigt, så bör man å lära käbnaxden i den form, ihvari iden :ur-Ise sprungligen blifvit framställd... Men harji ; e e.o bett i ÖV ÅN Rd RT SEA ih AR tv man väl en gång med sina. tankar mer eller. mindre Tefvat sig in: deri, så kunna vi ejofatta, att utanläsning är nödvändig för dess -bibehållande i. minnet. : Sannini i en,: ej bokstafven, utgör behållningen ): ch är äfven det enda, som är möjligt att: iängre qvarhålla. Ett och annat uttryck i! kan förtjena att taga fasta på, men hvartj! skulle det väl taga vägen med hela vårtj! vetande, om man företoge sig ett så oer ål hördt arbete, som ordagrann utanläsning al! alla skolböcker och andra för vår uppfostran d och utveckling vigtiga skrifter. Härmedfa vilja vi ej förneka, att ju detteologiska ve. Id tandet, liksom allt annat, har sina tekniska k rmer, och att dessa måste i minnet fästas. Ås r att ej undanträngas eller fördunklas ot olämpliga och vanställande uttryck för he-H liga stibg., Men detta sker naturligtvis ai sig sjelft, då under gången af undervisnin(li gen ett och samma ord eller uttryckssätt ib oftare upprepas. Ingalunda behöfva fördv detta ändamål :hela lärosatser läsas utantill.Ppö Ulanläsningen är sålunda ett fullkomligt is onödigt tidsödande, utom det att detta arh bete tör de allra flesta är särdele ansträn-1s sände Och för månea omöjlliet.! Skulle då In