Aftonbladet – 10 juni 1861, sida 2

som guvit limes anledning till följande märkliga artikel: ?Ej mindre underbar än det gamla Roms förmaga att förvärfva välde var dess ihärdighet att bibehålla detsamma. Ingen som läst den långa och tragiska berättelsen om romerska rikets sjunkande och fall behöfver erinras derom, att likasom icke något verk af menniskokraft och menniskovisdom så långsamt blef uppfördt, ej heller något erfordrat så lång tid att förstöra. Trehundrade år af oafbrutna och förkrossande missöden :behöfdes att förstöra vestromerska riket, och i ytterligare tusen år fortlefde den byzantinska monarkien. Påfvarnes verldsliga välde tyckes ha ärft samma seghet i lifskraft som det rike, hvars beherrskare de efterträdde. Sjelfvå tillvaron af ett politiskt samhälle under Sankt Peters eftertrådares spira är i och försig. att betrakta nästan som ett-fortfarande mirakel; och man kan med skäl undra hvilken orsak må kunna vara stark nog att förmå upplösa en bygnad, emot hvilken alla kända förstörelsemedet blifvit fruktlöst använda. Och än: dock äro vi benägna att tro det afgörande ögonblicket ej vara långt aflägset. Pålvedömets verldslisa makt hänger nu blott på en enda tråd, och vise redan den obevekliga sax öppnad, hvilken i hvilket ögonblick som helst kan afklippa densamma. Påfvedömets tillvaro såsom verldslig institution beror i detta ögonblick helt och hållet samt uteslutande på kejsar Napoleon: godtycke: Nämnda institution-lefver af.hans småleenden och försvinner när hån rynkar ögonbrynen. Det fordras icke ens någon handling från hans sida för att upphäfva institutionen; han behöfver blott upphöra att handla, och det är då genast slät med alltsammans. Han är den Atlas, som håller massan uppe, och om han tröttnar vid detta, så faller den på ei gång genom sin egen tyngd. Närvaron eller frånvaron at några tusen franska soldater afgör i ett ögonblick Innocentius HI:s och Leo X:s efterträdares öde. Ingen lärer på allvar tro att franska trupperna bibehållas i Rom för tillfredsställandet af någon kejsarens utomordentliga bevågenhetför pålfveväldet. Om någön afgörande åtgärd icke vidtages, så är det troligen derföre att kejsaren finner Roms centrala läge passande för fullföljandet af en politik, hvilken han, ehuru frukt lös den visat sig vara, likväl ej varit i stånd att öfvergifva. Hvar och en vet att om Italien nu är förenadt till ett enda konungarike, så har denna förändring blifvit tillvägabragt i strid med viljan hos den mäktige monark, hvars armås framgångar ensamt gjorde en sådan förening möjlig. Emot denna förening har kejsaren i två hela år med karakteristisk envishet kämpat, och han är naturligtviy obenägen att uppgifva de utsigter till framgång hån kan hemta af Roms ockupation. Påfven existerar nu som verldslig furste icke för sin egen skull utav blott och bart såsom det bästa medlet att lägga hinder i vägen för landets satimanojutande till en enda mäktig monarki. Så snart han uppfyllt detta ändamål kommer han troligen att affärdas med lika liten betänklighet som de andra parasitiska högheter, hvilkas lif och död stodo i samman hang med österrikiska väldet inom Italien. Vi fro oss kunna upptäcka vissa symptomer till att en sådan oundviklig kris i påfvedömets affärer närmar sig med stora steg. För oss gjordes ej behof af grefve Persigays besynnerliga åtgärder för att veta huru uteslutande den kejserliga regeringen tagi! så sig ansvarigheten för allt hvad som ut sifves inom Frankrike. Hade demia regering för afsigt att.skydda påfvens person vel karakter från kritiker, så skulle det fö: xejsåren vara fullt ut lika lätt att göra detta som att skydda dan helige faderns person rån hans upproriska undersåtares angrepp: Sådant ingår emellertid för ingen del i Tui leriehofvets politik. De angrepp som hr Abölt med så mycken: bitterhet och så mycsen framgång gjorde emot pålvens verlds: liga makt, förnyas nu, men under en annan form, och synbarligen för att lämpa sig. ef: ter en olika och mindre kritisk publik. I stället. för en lång och emsorgsfullt utarbesad skrifty beräknad för bildade läsare, angriper. man nu påfven i små lösa ark, ögon: skenligen beräknade att läsas af det egent! liga folket. En af dessa flygekrifter, cirkulerande med franska regeringens tillåtelse. ådagalägger på ett. märkvärdigt sätt naturen af de förhållanden, som i närvarande stund eda rum emellan kyrkan och hennes äldste son. Den har till öfverskrift, icke utan en bitter ironi, vår helige fader påfven?, och len börjar med: följande ord: ?Beständigi samma visa på gatorna och i hemmen — i idningarne och under samtal i kyrkor och på källare; vi se och höra ingenting annat in diskussioner om vår helige fader påfven.i Dessa få ord göra tillfyllest för att visa hvilken klass af läsare detta flygblad påräknar. Den afser tydligen att uppröra medelklassens och arbetarnes känslor, och motverka senatens orleanistiska och legitimistiska demonstrationer samt biskoparnes arsindiga utfall medelst ett vädjande till folet i massa. Påfven beskylles för att ha brutit sitt ord, och folket uppmanas att säga il! Honom Helige fader! Vi betusen gånser Om ursäkt för att vi öfvergifva er, men vi föredraga till verldslig. styresman en tapver ochrädel konung, som icke bryter sitt ord.. Och längre fram: ?Om han (påfven) inser envishet för värdighet, non possumus ör högsinthet, Castelfidardo för ett ärofullt slagfält, bortsnappandet af Mortara och Bluth ör dygdiga handlingar — så synes det oss ) stå rätt till med den helige faderns ofelbarhet. Det öfriga af skriften är till sin tendens mera teologiskt än politiskt och skulle ganska väl ha kunnat vara skrifvet under refermationstiden. Det går ut på att pröfva påfven,