a Re rar KA RS Es NR anda och öppna trots mot konungens förordningar om disciplinens handhafvande. Axel Emanuel Holmberg. Vi ha i dag att omförmäla ett dödsfall, som åstadkommer en kännbar förlust för vår litteratur, liksom det inom en talrik krets af enskilta vänner skall framkalla liflig saknad. Fornforskaren A. E. Holmberg har i går aflidit vid en ålder af endast 44 år. Han föddes i Stockolm den 27 April 1817. Sedan han genomgått härvarande elementarskolor, flyttade han med sina fosterföräldrar till Bohuslän, der han till en början egnade sig åt landtbruket. Men hågen för de litterära studierna ryekte honom snart in på andra banor. Efter slutad kurs i Lund tog han prestexamen och började sin första Kraftiga verksamhet såsom själasörjare bland 4bullingarne4 (invånarne i Bullarens härad i Bohuslän), de gamle vikvärjarnes vilda ättlingar, hos hvilka han länge skall qvarlefva i ett kärt minne. Här utarbetade han och utgaf (1842) sitt första litterära arbete, Bohusläns historia och beskrifning (3: delar), en af våra yppersta. landskapsbeskrifningar. Kort derefter återflyttade han till -hufvudstaden och fortsatte rastlöst sin verksamhet, hvarom bland annat hans tid efter annan utgifna arbeten vitina. Dessa äro (förutom hans ofvannämda Bohusläns historia och beskrifning) Skandinaviens hällristningar, hvarigenom han öppnade nya vyer för våra fornforskare; vidare Haslidalen och en liten färd i Schweiz, belysande den gamla sagan om utvandringen från Sverge, Nordbon under hednatiden (2 delar), ett högst värdefullt arbete, som utdelas som premiuw bland skolungdomen, Dragsmarks kloster och sagan om Axet och Walborg, samt Carlsbad och dess omgifningar, vägledning för dit resande landsmän, flera smärre uppsatser i Aftonbladet, Illustrerad tidning, kalendrarne Svea och Norden, samt senast i tidskriften ?Husliga Härden, dit han lemnat utdrag ur ett större arbete, hvari han ville koncentrera sin fosterländska känsla i ett romantiskt helt kring gamla Bohus borg, liksom Irving förut tecknat det mohriska Alhambra. Genom Holmbergs tryckta skrifter känner allmänheten den stora förlust hans bortgång medför för vår litteratur. Mindre kändt är att han för en tid-satte lif i. det döende Konstnärsgillet, att han var: medarbetare i Svenskt konversationslexikon?, att han såsom lärare vid. Rydbergska navigationsskolan öppnade ventilerna för frisk luft inom densamma, att han i komitån för undersökning om städernas beskattnlög, först såsom sekreterare, sedermera som ledamot, drog en af-de tyngsta bördorna och utarbetade de flesta pappersluntorna till ett öfverskådligt helt, att han i frågan om Hvitfeldtska stipendiet? (vid motioner inom riksdagarne) drog i härnad mot biskoparne och kleresiet, att han genom många uppsatser sökte utreda frågorna rörande fisket i Bohuslän, att han för landtmäteristatens elever höll de efter statsanslag föreskrifna föreläsningarne i arkeologi; — de för innevarande år afslutade hån för knappt en månad sedan. I likhet med hvar och en ung man med litterära anlag, som till sitt lefnadsmål väljer att trampa embetsmannabanan och. på den alltid förblifver en Cextra-ordinarie, så förblef ock Holmberg intill. döden — Ppastorsadjunkt. Så rojalist han än var, förmådde han sig dock aldig att krypa och buga, såsom kanske en eller annan af hans ytterst få antagonisler icke försmå. Då första delen aft Bohusläns historia och beskrifning utkom — författaren var då blott 25 år — hedrades han med. att. bli invald såsom ledamot af kongl. nordiska OldskriftSelskabet i Köpenhamn. Med Worsaae, Forchhammer, Thomsen, Ekström, Retzius, Brunius, Nilsson, — med de flesta af nordens fornforskare stod. han delsi personlig bekantskap, dels i litterär korrespondens, och utmärkelser erhöll han från när och fjerran. Holmberg afled — blott tre dagar hade an legat sjuk — i går klockan 2 eftermidagen. Tatt trofast hjerta, främmande för all egoism och egennyttig beräkning, ett öppet, enkelt och frimodigt väsende, aflägsnadt från all sköns skrymteri och flärd, ett nit och intresse, som icke räknade stegen eller vägde besväret, då det gällde att bistå andra eller betordra en god sak, skola bevara den bortgångne i ett kärt minne hos dem, som närmare lärt känna och till följd. deraf rätt förstå och värdera honom. 1