Telegrafen har bragt oss den sorgliga underrättelsen, att GAVOUR i får på morgonen aflidit uti Turin. Det frigjorda och förenade Italien, som i honom förlorar em af sina tre mest framstående män och just den som det måhända i allra främsta rummet har att tacka för att Italiens politiska pånyttfödelse från förhoppningarnes och drömmarnes område kunnat träda. in på verklighetens, Itadien: har genom hans plötsliga frånfälle lidit en nationalförlust, som skall kännas djupt öfverallt der ett italienskt hjerta klappar varmt för frihet, ära och fosterland, det har fått en landssorg i detta ords djupaste och fullaste mening och som icke kräfver några påbud och uppmaningar, för att uttala sig på det kraftigaste och mest oförställda sätt. Men äfven utanför Cavours fädernesland skall hans död framkalla en djup sensation. Det finnes ingen regering, intet folk inom den civiliserade verlden, som icke kännt sig djupt intresserade af allt hvad Cavour sagt och företagit; kabinetterna ha visserligen ofta gifvit akt derpå med mycket blandade känslor, men de ha icke kunnat förvägra det sitt intresse och sin-beundran och alla de frihetsälskande folken, alla de förtryckta nationaliteterna i Europa, ha lifligt kännt, att hvad Cavour tänkt, talat och gjort för Italien, det har han tillika gjort för Europa, för att bringa mera luft, mera friskhet, lif och anda in uti den qvafva, mögeldoftande, på osammanhängande Metternichska reminiscenser hvilande byggnad, som man hedrar med benämningen af allmän positiv statsrätt och europeisk politik. Med grefve Camillo Benso di Cavour har en af vår tids få verkliga storheter på det politiska fältet bortgått i förtid, innan han ännu hunnit genomföra alla sina storartade planer, innan han ens hunnit foga: slutstenen till det stora italienska befrielseverket, men hvad han varit och uträttat och genomfört är dock fullt tillräckligt att försäkra honom om en ärofull plats uti vårt århundrades historia. Han var en man och det var nog, skulle man, med begagnande af det Shakespeareska uttrycket, kunna säga om honom; ty han var en af dessa personer, som äro karakterer i ordets högsta mening, som ha ett stort mål, som klart veta hvad de vilja och som sträfva derhän med en öfverlägsen andes hela kraft, utan att förirra sig -hvarken till höger eller venster och som genom sin förenade djerfhet och moderation tyckas liksom stå i förbund med sjelfva lyckan. Det finnes så många, som till följd af rang och embetsbefattningar göra anspråk på att vara statsmän, om också försynen i sjelfva verket synes ha ämnat dem till respektabla länsmän, passabla språkmästare o. s. v. Cavour var en statsman i stort, utan tvifvel den störste som närvarande tid hade att uppvisa; vi skulle nästan vilja säga, att han var vår tids-eller det gryende nya tidehvarfvets statsman. Många, som låta imponera på sig af framgången, isynnerhet då den begagnas med egoistisk slughet, sätta visserligen politikern vid Seine? främst bland nutidens statsmannaförmågor; men. hans maechiavellism har icke något annat syftemål än att genom nya påfund och sluga kombinationer hålla sig sjelf uppe; det är konjunkturerna, som bragt honom till makt, och konjunkturerna skulle åter kunna reducera honom till ett intet. Cavour åter är en af dessa män, som icke stå i skuld hos slumpen för någonting, som sjelfva förstå att skapa konjunkturer. Cavours höga börd har icke på något sätt banat honom vägen till det stora inflytande han haft på sitt lands öden; ty hela hans familj, det namn han bar, var i yttersta grad impopulärt hos folket, emedan den cavourska slägten ansågs för den; mest -illiberala, despotismen mest tillgifna inom landet. Han var helt och hållet hänvisad derpå att genom att göra gällande sitt personliga j värde, genom användande at sitt snille och sina djupa vidtomfattande issigter på de politiska och administrativa områdena, öppna för sig en bana såsom statsman. Såsom publicist gaf han genom sitt blad Risorgimento? första uppslaget till. den -konstitutionella rörelse i Piemont, som sedermera till en stor del under hans ledning utvecklat sig så ädelt och redan burit så goda frukter. Obekymrad om det misstroende och den afvoghet, hvarmed han vid sitt uppträdande betraktades, hade han blott den stora saken i ögnasigte, såg klart målet, till hvilket man borde sträfva, och hade bildat sig. en verklig plan, ett sammanhängande helt af politiska ider, hvilka inga passioner eller tillfälliga motgångar ens för ett ögonblick förmått att rubba, och dem man på det mest storartadt konseqventa sätt sett hononr alltsedan förfäkta såsom publicist, såsom parlamentstalare, såsom diplomat och statsminister och dem han sedermera lika konseqvent realiserade, när inflytelsen af hans namn började bli lika mäktig som den af I hans snille: Hans statsmannabana ligger uti så öppen dag och så inför allas ögon, alt vi j icke, åtminstone i detta ögonblick, behöfva mera i detalj erinra derom; denna 4 frimodighet och denna skärpa i dialektiken, denna i sanning lysande vältalighet, hvarigenom han tillkämpade sig eller räftare den italienska saken så många lysande parlamentariska segrar, eller dessa tal, i hvilka han utvecklade sin poi litik och hvilka voro så olika de vanliga ministeriella haranguerna, de noter, i hvilka han inför de europeiska kabinetterna försvarade Italiens sak med en värma, en sanning, en klarhet och fyndighet, som bragte diplomaterna af den gaml. skolan att alldeles tappa koncepterna — allt detta glömmer man icke lätt. Vi vilja blott ännu erinra om tveane egenskaper hos Cavour hvilka, i. förening med hans snille, i väsentlig mån gjort honom så stor och imponerande såsom statsman. Det ena är hans stora dristighet, som icke ä blott bestod deri, att han fann det vara värdt att våga något för ett folks frihet och lycka, utan tillika deri att han under sitt arbete för friheten aldri 4 blef förskräckt för frihetens öfverdrifter, aldrig blef politiskt spökrädd, såsom s ofta varit fallet med s. k. liberala statsmän, då de kommit till styret, utan 4 sökte fördomsfritt. leda och begagna alla . krafter, alla -faktioner, till gagn Wför. den fosterländska saken. Det var Han som först, utan att ett ögonj blick tänka derpå om det var politiskt comme il faut räckte handen åt j Garibaldi. och tog. i anspråk hans svärd för Italiens sak. Han har aldrig ä låtit skrämma sig af någon person eller någon id. Men han har på samma I gång besutit den måtta och urskilning, som aldrig släppt ur ögnasigte hvad som i hvarje särskild tidpunkt verkligen kunde göras och genomföras, och utan någon fördom, utan tecken till politisk animositet, har han skyddat den stora nationella saken från de skeppsbrott, som den skulle kunna lida både genom de konservativt-klerikala, som med ovilja se: den nationella utvecklingen, och å andra sidan genom dessa Mazzinister, som äro fullkomligt obekymrade om Italiens både inre och yttre ställning, så framt de blott kunna få det nöjet att för några veckors eller månaders tid få proklamera en republik uti något hörn af Italien. ; Cavour har aldrig sökt populariteten; men den popularitet, som han vunnit jär så mycket grundligare öh mera beståndande; han har aldrig smekt folkets 4 lidelser; han har aldrig sökt köpa allmän välvilja genom någon art af skrymå teri. Aldrig berusad af framgången, klokt beräknande allt, icke för sig, utan för j fäderneslandet, har han i alla perioder af sitt statsmannalif framstått klar och 4 öppen och dermed visat, att bakslughet och macchiavellistisk maskering icke äro. nödvändiga för en verklig statsman. Betecknande äro de ord, som sattes såsom inskrift på skådepenningar, som man:i olika delar af Italien lät slå öfver Cavour, då han på Pariserkongressen så energiskt hade fört Italiens talan: Col ä che UItalia difese con viso aperto (åt honom, som försvarat Italien med öppet visir). Cavours bortgång i detta ögonblick skulle kunna räknas för en oersättlig förlust, en nationalolycka för Italien; om man icke finge hoppas, att den anda, som den politiska pånyttfödelsen framkallat och som redan så mångfaldigt uppenbarat sig, skall visa sig verksam vid det stora arbetets fulländande, och at de särskildta fraktionernas hufvuadmän skola vid Cavours graf räcka hvarandra handen till enighet i och för det stora målets ernående.