Aftonbladet – 6 juni 1861, sida 3

trolighet med mannen. Oupphörligt, all den lid kaptenen kunde disponera, voro de tillsammans, isynnerhet vid spelbordet. Men slutligen uppstod emellan dem till diskussion ett ämne af helt och hållet egen natur, och det drog just icke så långt utinnan Lannerstjernas vänner, sedan de först med undran beklagat sig öfver hans frånvaro, gåfvo inoch utlopp åt de besynnerligaste rykten med afseende på kaptenens förhållande i zaarska huset... Vid den tiden behagade Gustaf III sjelf intressera sig för saken och kalla till sig hjelten i ett äfventyr, som började gå ölver de brukliga råmärkena. Konungen förbjöd visst icke sima hofherrar intriger och galanterier, men ceremonielet förbjöd att de sköttes etter andra reglor än sådana som förlikte sig med en ?nobel ton?; och ehuwu man fick hviska, finge man ej tala högt om vissa ske daler. ; Ers maj:t har behagat låta kalla mig! yttrade Lannerstjerna, som, hur mycken egard? kobungen än visat både poeten och officeren, nu kände sig både harmsen, förödmjukad och nedtryckt, der han i skyldig vördnad stod böjd under konungens ihållande kalla och forskunde blick. g Konungen fortfor att fixera honom under tystnad; och Lannerstjerna, som redan begått ett fel, vågade ej förnya det. Han kände sig till och med häpen öfver sin djerfhet att hafva tilltalat konungen. Det var utan tvifvel icke mera en gunstling, utan en anklagad som stod inför sin herrskare. n 2 Då sade hastiet konungen med cen röst snarare ultryckande godhet än stränghet: Vet ni hvarföre jag lärt kalla er kapten? t (Förut hade det betat du och min kära Lannersijerna!) t Ers maj:t har måhända någon befallning att gifva mig å tjenstens vägnar? Gustaf III:s ögonbryn rynkades vid detta svar. Tänk bättre ofter! yttrade han kort, men med skärpa.