Aftonbladet – 6 juni 1861, sida 3

jag dö, men jag har ej mod dertill, då ni fins qvar på jorden. O, herr kapten — hvarför ... Den unga qvinnans kinder, nyss lysande som granatperlorna i halssmycket, bleknade hastigt till likhet med den hvita botten på solfjädern, hvilken hon långsamt förde öfver ögonen. Men, ack, just på denna botten låg så olägligt en förälskad herde -på kpä för sin Dalne, som icke höll någon solfjäder, men en blombukett i handen... och skogen, vattnet, himlen och den milda koloriten öfver det hela — allt fanns der. En lycka var dock att kaptenen icke såg hvad som stod på inre sidan af.solfjädern. Han skådade på den yttre blott ett enformigt landskap, hvilket slutligen förekom honom till den grad osmakligt och helt och hållet i vägen, att han i sin otålighet sakta förde det bort. Den syn, han då varseblef, hade så när kommit honom att i högsta dyrkan sammanknäppa sina händer. Marias ansigte, förklaradt af hänförelsens strid med samvetets bäfvande rörelser, utgjorde en så tillbedjansvärd sinnebild af sällhet, ångest och förvirring, att den jordiska lågan af sig sjelf slocknade och en annan uppsteg, så ren som om den blifvit tänd vid de vigda ljusen kring en helgonbild. I detta ögonblick hade fiugorna så sammansvurit sig mot den sofvandes ro att näsduken helt och hållet bortrycktes... eSomna då för all del icke meral yttrade den förvirrade hustrun. Det är nu tid att tänka på kaffet. Den föregående scenen hade varit kort, men det hindrade ej att den blef lika vigtig till sina följder. Då kapten Lannerstjerna följande dagen kom att som vanligt göra sin visit, svarades att frun icke var hemma. Lannerstjerna kunde ej tro på så mycken grymhet som att detta skulle fortfara, men så gjorde det dock: hvarje dag fick han samma svar. Nu var det som han slöt en närmare för