ledsen ut. Derföres, svarade min mor, Patt hon: mycket lidit. Längre fram, då jag förstod meningen, lät svaret på samma fråga: Derföre att hon mycket lidit och mycket älskat. Och visst hade denna gvinna mycket både lidit och älskat — men så hade hon äfven varit älskad med en oförgänglig hängifvenhet af det slag, som kastar kärleken ensam i ena vågskålen, under det den andra med lycka, framtid, ära och konungagunst stiger i NG liksom vore den fylld endast med rök. I Strömstad fans vid den tiden en — om uttrycket får joe — adopterad urkund angående den historia, hvaruti vår bleka skönhet varit hjeltinnan, innan hon ankom till staden. Med denna urkund? skola vi börja. Omkring 1780, eller dit bortåt, lefde i Stockholm en herreman benämd Zaar eller Sahr — hur namnet stafvades visste man ej. Hans stånd, såväl som yrke, var okändt, eller voro båda delarna höljda i en viss slöja. Emellertid kan antagas att han egt brist på såväl förmögenhet som moralitet och att han till karakteren varit en af dessa öfverdådiga andar, för hvilka ingenting unretag finnes nog äfventyrligt att ej kunna vågas. Denne Zaar egde emellertid en klenod, som ingen rikedom kunde uppväga, nemlien en hustru, hvars like i skönhet ansågs tvifvelaktig att hitta. Då Zaar gick ut på promenad med denna unga MN vid sin arm, hade han möda att på behörigt af stånd hålla alla de unga hofelegånter, som icke försmådde åberopa mannens bekantskap ör alt vinna en blick af den bländande huelegier i veckan. Men om hon var skön, uppburen, beundrad och besjungen, så var hon icke derföre i minsta grad anstucken af den franska. ton och anda, som eljest vid denna tid från der solen är heligt, och för hvilka intet fö sirun, hvars ögon gålfvo ämne till minst t:e