Aftonbladet – 4 juni 1861, sida 2

några allmänna filantropiska satser. Jag har, säger Jäles Simon i sitt företal, tanvändt ett helt år och mera på att besöka industriens stamhåll, och tyvärr måste jag bekänna, att de bekymmer jag förut hyste allestädes öfverträffades af verkliga förhållandet. Mionet af hvad jag sett skall aldrig utplånas. Gerna skulle jag vilja i mina läsares själ framkalla en del af de intryck jag bär inom mig, äfvensom till följd deraf en liflig önskan att dessa förfärliga förhållanden måtte afhjelpas. Jag kan försäkra mina läsare att jag ej öfverdrifver något i mina meddelanden. Jag hår ej sett allt, och jag säger icke heller allt hvad jag sett, men det, som jag berättar, den nöd och det elände jag skildrar, det har jag alltsammans iakttagit med mina egna ögon och djupt känt med mitt eget hjerta, som ännu blöder deraf.? Hr Simon, söm allsidigt framställer den nöd och det elände, hvilka äro en följd af fabriksindustrien, söker ej botemedlet i återvändandet till den gamla tidens yrkesinrättningar och ordningar, såsom några kortsynta teoretici och statsmän göra i Tyskland. Ett dylikt återvändande är i sjelfva verket omöjligt. Under det att hela verlden omkring oss har förändrat sig, sedan maskinväsendet, ångan och jernbanorna åstadkommit en formlig revolution i arbetsoch affärsförhållandena, kunna vi ej återvända till det gamla skråtvånget, till begränsningar och inskränkningar, hvilka blott skulle bli ett nytt ondt. I likhet med de engelska och tyska statsekonomerna erkänner Simon tvärtom i de fria handtverksföreningarna, i medarbetare-skapen och årbets-föreningarne, sådana de bildat sig i Paris och Miilhausen i Elsass, i förskottsoch sparkassorna, i försörjningsanstalter för ålderstigna arbetare, af hvilka anstalter flera redan finnas i Paris, värdefulla, mäktiga bundsförvandter till hans. menniskovänliga syftemål. Hvad deremot beträffar qvinnorna, de arma arbeterskorna, så gör detta icke på långt när tillfyllest för honom för att afhbjelpa den förfärliga :demoralisationen och eländet bland dem... Väl kan det mor iska imflytande, som den fria associationen, dess seder och heder :utöfva på handtverkaren, vara ganska välgörande och t.ex. afhålla dessa från den i Frankrike på det mest fasaväckande sätt öfverhandtagande dryckenskapslasten, hvilken förorsakar så många olyckör inom familjerna; men att återgifva arbeterskorna åt deras verkningskrets såsom hustrur och mödrar, från hvilken fabriksindustrien undanrycker dem — det förmå ej de nuvarande associationerna. js Hr Simon erkänner fasthellre vägen till räddning endast och allenast i familjelifvets höjande, hvartill alla statens Ttamiljtäder, hustrurna af alla stånd med sitt lifvande understöd, presterna och själasörjarne af alla religiösa bekännelser samt hedersmedlemmar i de fria associatonerna väsendtligen kunna bidraga, och till dem vänder sig författaren i främsta rummet. Om man, säger han, inger arbeterskorna såväl som arbetarne moraliskt äckel för npjutningarne på krogarna öch återför dem till den rena, outsineliga källan af ädla kähslor och fasta beslut, så skola de också i de stumma läror, som den shusliga härden skänker dem, finna denna pligtens religion, hvilken vi tyvärr ha lika litet rättighet som förmåga att predika för dem. Ja, tron är lika nödvändig för menniskosjälen som brödet för kroppen: Blott när menniskan eger pligtkänsla är hon också herre öfver sitt öde. Menniskan växer i medvetandet af att hon gör sin pligt; och i alla lidanden finner hon tröst i detta medvetande. Mot den nöd och det elände, hvari en stor del af menskligheten lefver, och i ögonblick, då alla visa lagar, alla vetenkapliga bemödanden visa sig overksamma, är pligten allena ett efter lidandets djup lämpadt botemedel. Men om vi vilja att pligtkänslan skall intränga i hjerta och njurar och likasom sammanväxa med oss, måste vi framför allt söka höja och förädla familjlifvet. Af dess makt kunna vi vänta de största framgångar, ty det är den mäktigaste af menniskans alla sedliga driffjedrar. Detta är ett tillräckligt prof på författarens höga, moraliska syftemål, och vi vilja au öfvergå till de faktiska upplysningarna i författarens bok, hvilka tyvärr lemna ett sorgligt bevis på det sedliga tillståndet i vår tid och isynnerhet bland Frankrikes arbeterskor. s Fabriksindustrient, säger författaren, omfättar alla grenar af det menskliga arbetet, hvilka erfordra en stor, sammanskockad hop af arbetare och ha till hutvaddrifhjul en ångeller hydraulisk maskin: På de sista femtio åren har redan statsekonomiens hela väsende förändrat sig; det ser ut som om en välgörande få oupphörligt och slösande kastade ut sina balar afsilke, bomull och ull bland mängden; men mån tänker icke på det inflytande, som industrien, hvilken oaflätligt drifver qvinnorna till fabrikerna, utöfvar på sedligheten. 1 den mån dessa stora medelpunkter mångialdiga sig blir arbetet hemma allt mera sällsynt och föga lönande. Ju mera qvinaorna visa sig vara användbara i fabrikerna, desto större svårighet ha de att finna sysselsättning i hemmet. Samma orsak, som i ena sidan ger dem utkomst, ruinerar dem i den andra. Dekunna ej längre spinna, emedan spinnmaskinen utför fem hundra spinnerskors arbete om dagen; snart skall symaskinen taga brödet från två tredjedelar af sömmerskorna. De gifta qvinnorpa, hvilka använda bästa delen af sin tid på husliga förrättningar — hvilka dessutom i ett väl ordnadt samhälle måste lefva af sina mäns penningeförijenst — draga ännu en högst ringa inkomst af en hemma utöfvad industriel sysselsättning. Denna inkomst, huru ringa den än må vara, förökar. lagd till det hela. i obetydlig mån det