Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 3

tag din enskilta frihet och betrakta dig från denna stund såsom en till säng och sätt skild hustru — men fördraga måste du att jag för detta sammasken, som vi båda vilja bevara, besöker Byborg emellanåt. ehuru jag bosätter mig på min stora egendom. Detta är allt hvad jag begär.4 ....... Så lossades emellan dessa två makar det inre bandet. Det, yttre låg qvar, men det tryQlelg. SÖR Be rrsurn sng rf rygesker np faner rn Och år kommo och år runno bort, och ännu böjdes ej mot jordens värma barm den isbleka liljan på Sotenäs strand. Under tiden uppsköto bredvid henne tvänne yppiga rosor, leende ljufva och glödande som NHljan fordom. Men liljan värmdes ej mera, fastän rosorna smekande slingrade sig omkring henne. En dag föll dock öfver bennes hvita blad en-så stark dagg att den kom hela kronan att vackla på sin stängel. Det var en dag, då Byborg mottog besöket af tvänne långväga och långvariga gäster, en gammal, men dock ännu upprätt qvinna och en yngling i lifvets första fulla och rika knoppning. 3åda dessa gäster buro sorgens svarta färger, och då ynglingen pressade liljan intill sitt bröst, föll dess vacklande hufvud ned — och läng lång tid åtgick, innan det åter reste sig. Men ifrån den tiden hade lifvet återkommit, och ju längre och längre lifvets dag gled fram, desto herrligare utvecklade homsig i ny skönhet för den omplantering, som förestod. För deras skull, hvilka måhända betrakta detta slut såsom otillfredsställande och af Juanna fordrat ett annat handlingssätt, måste vi erinra att denna tidsoch sedemålving ej får betraktas såsom ett konststycke hopfogadt efter författarinnans godtfinnande. Det är med denna historia så som med de öfriga i dessa skuggspel, att de, hvilande på lifvets egna naturromaner, måste följa dess lagar och att, hvad helst dikten än kan sammanföra eller utveckla i bipartierna och hos. bipersonerna, den dock aldrig får intrassla sig i grunddragen, det vill säga i den allvarsamma sanningen. (Slut.) —————