Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 2

Afrikas aflägsnaste trakter till fångenskap och slafveri, ända från detta ögonblick har i med en fullkomligt söndersliten själs ela grymhet oupphörligt sagt mig: Hon anser att jag är död — hon skall bryta sin ed... Och när jag tänker på att jag en gång före denna Varit nära att rymma, just kort innan du svor dessa nya band, då... då... Han fattade sitt eget brännande hufvud mellan händerna, medan qväfda snyftningar arbetade genom det tunga bröstet. Men åter resande sig, liksom trampande på sin egen svaghet, blef det samma nerv i tonen, samma ljungande blixt ur ögat. Hör... en dag — det är nu sex. månader sedan — firade min ihärdighet, min slughet, min kraft en segerfest: jag lyckades genom otroliga utvägar att rymma. Mellan faror och plågor, mellan hunger och törst gick min väg, under otaliga strider för den vunna friheten. med både vilda djur och vildar. Ändtligen kom stunden, då jag fick kyssa den europeiska jorden, med detsamma återvände den förlorade tron och jag sade mig att jag inära åtta år varit vansinnig, då jag tviflat — tviflat på min dyra, älskade, med mig för lif och död förbundna maka.... Ah, du är då ännu icke kufvad, du underbara, förhäre dade ande! Ännu blickar du på mig som om du ginge på solens strålar, medan jag förtäljde dig sagor från ett längesedan utbleknadt jordlif. Men för mig finnes det ännu, detta törnlif..... Jag skyndade på hemvägen... jag kommer närmare och närmare... hör du.... jag är så nära att jag vågar fråga i min trygghet.... hör du... jag frågar, jag får svar och jag går ändå mot målet, ty, det är omöjligt det man säger mig... Åndtligen är jag invid dörren till mitt eget hus... Spel och dans, sus och dus ljuda derinifrån... Mina fötter bära mig den gamla vägen, jag kommer upp i trappan, dörren är lemnad öppen, jag går in... och knappt vet jag om mina sinnen öfverofvit mig, då ett Hvit väsende, en förste.