Aftonbladet – 31 maj 1861, sida 2

Juanna, som i åtta år oafbrutet visat sig å enahanda sätt! En glänsande purpur åg öfver kinden, ögonen gnistrade som briljanter i starkt ljussken, fötterna rörde knappt golfvet och tonen i rösten hade så fullkomligt förlorat sitt långa släp att den nu klingade som ett spel af silfver och glasklockor: Men hon talade litet och syntes öfver hufvud mycket feberaktig och underlig. I hela kretsen kändes emellertid afbrottet nog störande för att ej kunna knytas ihop, icke ens sedan husmodern följt gästen in i sofkammaren, der de länge förblefvo tillsammans, hvarefter Konkordia ensam kom ut. Sune gjorde ingen fråga. Sedan den lilla familjen ensam intagit sin aftonmåltid istugan och husfadern läst aftonbönen, kommo barnen i ro, allt blef stilla i huset och det äkta paret gick in i sin sängkammare. Hon ville då icke äta? sade Sune. Så godt som intet. ... Men, käre man, du har ju ett godt förtroende till mig?4 Det är första gången du frågar mig om det... ingen man kan ha det större till sin hustru. : Nåväl — hvad helst jag än företager, så klandrar du mig ej.... Du vet att jag är något gudfruktigare och bättre, sedan vi blifvit förenade, och jag svär att det, som jag har i sinnet, är af ett rättskaffens uppsät. Men du skrämmer me tTvärtom: jag tänkte lugna dig.... Hör nu — jag ligger icke härinne i natt. Finner du det då af nöden attstanna hos fru Juanna? ; Ja, till en tid åtminstone... och om du hör förstugudörren knarra — jag vet att du ej lär somna — så är det jag sjelf som öppnar den. Sune syntes mycket oroad: Huru — du vill då gå ut midt i natten? ? Nej, min vän, men jag vill.... Jag vill kanske släppa någon in. : SKonkordia, kära hustru, kan duicke tala ut sanningen. (Forts.)