Aftonbladet – 31 maj 1861, sida 2

nade och bleknade, blott vindfånget tog i dörren eller gnislade vid fönstret.t Allt det der är följder af skrämseln. Låt oss då icke mera tänka på detta, utan i stället pjuta af vår välsignade gladeliga afton och lofva och prisa Gud, som skapat oss till en ringa ställning, så att vi icke behöfva stå till svars för större kratter än vi kunna sköta... Och nu, mina barn, om ni gjort slut på aftonvarden, så qvicka er upp i marschen och stäm upp visan om gåsen och räfven! Hela den lilla truppen, nyss utgörande en grupp kråkor, var straxt på fötter; och sedan sista smörgåsbiten i all lust blifvit nedsväljd, bildades under glädtigt stoj raden med herr Peder i spetsen och lill-Sune åtföljd af katten i släptåg, hvarpå marschens sång klingade högt: : Kanka, kanka gåselank! Räfven är inte hemma: ; Han är bort i främmad land, etc. Ng tyst, era välsignade skrikhalsar! ropade hastigt Konkordia. Sannerligen hör jag icke ett åkdon köra fram... Store gud, så tråkigt — min stackars Sune, om du nu skall ut i sockenbud! Den så obeskrifligt lycklige husfadern såg högligen misslynt ut vid utsigten att bortbyta sin vackra hemscen med brasan, hustrun och hela gåsmarschen mot en färd ut i kalla aftonen och hemåt i sena natten, men detta uttryck på hans ansigte lemnade straxtrum för den vanliga undergifvenheten, och han förebrådde sig i all fromhet sin oskyldiga sjelfvisket. Men det var intet socknebud. Det var i stället den unga frun från Byborg som kommit att besöka sin vän och stanna qvar öfver natten, ty just på morgonen af denna dag hade Engelbertirest till sin stora egenom. Huru omöjligt tycktes det icke att den varelse, som nu sväfvade in i rummet, utgjorde ett och samma väsende med denna