Aftonbladet – 31 maj 1861, sida 2

och väntar på dig liksom jag gör... Ack, herre Gud, så trefligt detta är — jo, det är annat än på Byborgi dag åtta dar sen... Kan du icke säga mig, kära Konkordia, hvad du tänker om det som passerade der?4 Hvad menar du då egentligen sjelf, min vän, efter du ännu tänker på den der oredan, hvilken väl ingen annan förmår upplysa än han, som tillställde den? Och då ingen af de utklädda herrarne ville erkänna sig skyldig till något oförsvarligt upptåg, så får vär historien slutligen fälla i glömska och dö som så mycket annat. äDu vet, kärhjertans Konkordia, att jag aldrig tyckt om stora samqväm, fastän embetet tvingar mig att vara med om sådana. Och bland förlustelser misshagår mig ingenting så mycket som de här utklädningarne till personer kommande frän alla slags länder och berättande alla slags galenskaper. Och när nu icke jorden är stor nog för sådana äfventyrare, utan att de till och med skola anses resa från månen, så blir det för mycket. Man ser nu hvart sådana lekar föra. Hade utklädning icke egt rum, så skulle ej heller trassel och förblandning ar egt rum, utan folket genast tagit fast en obehöriga person, som, gud vet bäst i hvilken afsigt, smugit sig in och tillställt detta skrämskott. aDu har rätt, min gode Sune, som du vanligtvis har. Men, ser du, det är nu allmänna tron att det bestämdt var en af herrar månfarare från va rum och att blott en billig blygsel öfver upptåget hindrade honom att straxt ge sig tillkänna.4 Men hvarför. for då icke Engelbert, hvars resa var bestämd till två dagar efter kalaset? Och hvarföre är fru Juanna så förändrad? I stället för hennes stränga köld och tröghet ser man henne i en ständigt pinsam oro. När jag var der i onsdags, höppade bon ju högt till, hvar gång någon ta ade, såg än häftigt upp, än omkring sig ochjrod: