ilade hon ut som en vindfläkt och åter uppför trappan. Men denna gång hejdades hon vid den smala korridor, som gick mellan hennes rurh och en bred förstuga, vid hvars slät gästkamrarne lågo. Dörren till förstugan var likväl stängd, ty en annan trappa ledde upp till: gästkamrarne. Hvad -om hejdade Juanna var att dörren till hennes två rum inifrån blifvit öppnad. Ett ögonblick såg hon sig villrådig, häpun och helt och hållet förvirrad tillbaka. en arma unga qvinnan syntes ick kunna fatta om hon skulle springa ned eller springa in. . Hon språng .doek in och fann då dörren öppnad äfven till sängkammaren. Det skulle varit en skakande syn atti denna stund se henne rusa omkring kammaren, kastande. sig öfver hvarje möbel, den hon smekade under skratt och snyftningar. Det var en vildhet, en yrsel; en instinkt, som påminde om ett troget djurs, då det söker spåret efter en älskad herre, kännande hans nyliga närvaro och klagande öfver hans försvinnande, Men denna våldsamma exaltation kunde ej vidvara, och så blef det en sanning hvad förut omtalats, att Juanna fanns afsvimmad, Den sista tilldragelsen, som väckte än större uppståndelse, försatte gästerna i en ängslig sinnesstämning, och den af Konkordia i hast anordnade aftonmåltiden fick sin naturliga ursäkt i värdinnans hastigt inträffade sjukdom. ; Värden var stum. Icke en bokstaf svarade han på någon menniskas fråga, och; ill sin hustru slapp han icke in — det för-; hindrades af Konkordia, sedan hon först: med stor. möda fått Juanna till sans och säng. Den unga. qvinnan talade ej, men hon såg med ett desto mera sönderslitande utiryck på Konkordia, Sjelf gjorde denna icke en enda fråga, men hennes kinder hade fått en blyfärgad. blekhet, och en centnersyngd i bröstet besvärade henne oupphörigt.