mäktiga svaghetstid smärtan långt bittrare, då hennes brännheta tårar föllo mot denna obevekliga marmor. Sedan ogillade hon Juannas sätt att uppfostra sin son: innerst i sin själ, fastän hon aldrig lät förstå det, fruktade hon att Juanna icke kunde älska ens sitt barn. Hon tög dock fel: Juanna älskade djupt sin son, men hon var som dessa medeltidens allvarsamma stränga mödrar, hvilka hvarken slösade med känslor, ord eller. smekningar. Hon fordrade att han skulle uppfostras i enlighet med naturens lagar: han skulle härdas, aldrig bortklemas, och tidigt läras att man på jorden icke växer blott för att växa, utan för att växa der till gagn. , Denna stränga uppfostran hade troligen icke kommit honom till godo, om Juanna sjelf lefvat i en varm atmosfer. Sådan den var, blef den likväl gossen till. gagn; och om moderns stela drag icke alltid gåfvo honom hvad han . ville söka der, så tycktes han icke blifva ledsen för sin; utan för moderns egen skuld. Sjelf såg han dess djupare in i farmoderns kärleksrika ögon, och hennes mjuka smekord gladde honom och gåfvo mjukhet åt hans eget hjerta. Om Juanna såg och bedömde det varma förhållandet mellan farmodern och sonsonen, uppkom dock aldrig en enda gnista afund i hennes själ. På hvad sätt gossen kände sig lyckligast var för henne detsamma, då han var det i renhet och dygd. Då han komme till högre ålder, skulle han nog förstå moderns djupa oegennyttiga kärlek. Hvad som egentligen bröt det goda förhållandet mellan fru Stefana och hennes svärdotter, var den senares beslut till det nya giftermålet såsom ett offer åt sin dot:erliga ömhetspligt. Den tysta, men fullkomliga motspänstigheten å Juannas sida visade svärmbdern att denna unga qvinna, som kunnat vara abbelissa i ett kloster, der hennes. kyska, speselblanka, orörliga skönhet hade varit på sin lats, icke i något hänseende skulle låta