pri En natt. på Vestangården. I det höga BSkottefjällets mörka skogsmassor klagade vinden skarp och skärande och förenade sina starka toner med bullret af alla de små vattenfall, hvilka från fjällets urgamla barm brusade ned i Berffendalens öppna famn. Månen lyste matt och töcknig, och. höstnattens långa skuggor mildrades ej af dess sken. Tiden kunde vara mellan 1 och 2. På Vestangården — nu efter fru Jetfa Gudes död genom köp förenad med Östangården — låg en qvinna stilla, men icke sofvande på sin bädd. Det var fru Stefana Lorens, och hon tänkte i denna stund, icke på sin förste älskade Lauritz, utan på sin sonson, den 8-årige Lauritz, hvilken sof i en af kamrarne nästintill. Det var för detta nästan dyrkade barn som hon arbetade dagen om och ofta vakade halfva. natten i sömnlöshet — så många tankar drefvo sitt spel i hennes hufvud, och alla gingo ut på att göra gossens lefnadsställning och gossen sjelf så mycket som möjligt oberoende af styftadern, hvilken också utan särdeles svårighet, åtminstone tidtals, biföll att fru Stefana fick ställa dermed så som hon för godt fann, om hon notabene var ense i allt med gossens moder. Men Juanna och hennes svärmor voro icke nui det herrliga och lyckliga förhållande till hvarandra som då signalstången behöf. des, den tid, då Juanna få innerligt bönföll att hennes dyra svärmor skulle komma och bo på Byborg, men fru Stefana svarat: Bed Gud bevara: oss från att jag skulle lemna Vestangården — den dagen får allt något annat ha inträffat. Alltsedan slaget om Lauritz skeppsbroti ankom, blef det aldrig mera som förr emellan dem. Juanna hade, fastän på ett icke tillfredsställande sätt, visat sig starkast. Hon hade varit ett stödjande värn för svärmodern, men denna kände under sin van