Aftonbladet – 25 maj 1861, sida 3

Ef För hans fräckhet och lögnaktighet under ran-) sakningen förordnade häradsrätten hans insät-J tande i mörk cell. Sedermera bekände han sina I brott för justitiekanslern; men då rådhusrätten ji anledning deraf sammanträdde för att få emottaga bekännelsen, nekade han åter. Anna Lisa Petersdotters. berättelse för fångpredikanten Tode är icke laglig bevisning emot mig. Men då det i detta, lika litet som i andra, fall är min mening att fördölja sanningen, får jag vördsamt upplysa att jäg flera dagar å rad befallte cellens sopning och damtorkning, utan att bofITngen någonsin åtlyddes. Slutligen, då jag en dag såg en hel hög med dam Toch sopor under bordet, tog jag henne om nacken, böjde något ner hufvudet och visade henne sophögen. Då jag sedan såg damborsten upphängd full med dam och lemningar efter sopningen, tog jag den i handen, visade henne den och smällde till henne med flata borsten två lindriga slag öfver sätet. Att hon dervid började gråta är en sanning, men-att hennes felsteg bestod blott i uraktlåtenhet att torka dammet at pallen, är en osanning. Hustrun Petersson, som på eftermiddagen kommit rusig i cellfängelset, befanns om qvällen vid visitationan ligga sofvande tvärs för celldörren. Sedan det Tycknts få -henne vaken, steg hon upp, men blef stående framför dörren och hindrade mig att gå in. Jag skuffade till henne för att få henne undan) hvarvid hon, som var yrvaken och ännu halffull, genast föll i sittande ställning på golfvet. Nils Simonsson, tilltalad för bedräglig konkurs, satt härstädes häktad i åtta månader under utredningen deraf. Vaktmästare Tellander. som förestod direktörstjensten, lät honom sitta ute på gården för att rensa stensättningen ifrår uppstickande gräs. Detta mildare behandlingssätt begagnade Simonsson till ett rymningsförsök, hvilket dock hindrades af ravelingrafven och de två år förut vid fängelsemurens torn uppresta stenflisorna. Vid min lemkomstiörebrådde jag honom med stränga ord hans otacksammö och dåliga uppförande, dervid han icke låtsade höra hvad jag sade, utan begärde tobak, hvarpå jag, uppbragt öfver hans beteende, gaf honom en örfil Tobak har han likväl många gånger förut fått och det fick han också efteråt. För Nils Peter Johnsson, dömd af häradsrätten till schavottstraff och två års straffarbete såsom bedräglig gäldenäxz, skref jag besvär till hofrätten, som, ogillande de skäl Johnsson för mig uppgifvit, fastställde häradsrättens utslag. Då Johnsson häraf fick del, bad han mig anföra besvär hos K. M:t, hvilket jag ock gjorde. Vid uppläsningen fog Johnsson skriften: men just som jag skulle afsända den:på. kansliet, lät han tillsäga mig genom vittnet Alundatt. om detta ännu icke skett; ville han åtnöjas med hofrättens utslag, emedan besvärsskriften icke dugde. Jag gick då in till Johnsson, som ej kunde förmås att taga skäl, ntan envist och under näsvishet upprepade sitt yttrande... Hans beteende hade förtjenat en allvarsam näpst, men att jag omöjligen med blotta händerna kunde tilldela DORO den, är klart af den omständigheten, som Alund helt oförtänkt kom att yppa, nemligen att mina händer voro så lama att jag icke kunde öppna en dörr. Instruktionen ålägger visserligen fängelsedirektören att uppsätta fångarnes besvärsskrifter, och naturligtvis bör han göra detta i fångarnes intresse, utan afseende sin enskilda öfvertygelse om deras brottslighet; men ingen instruktion kan ålägga honom att skrifva en hop gallimatias och oförnuft eller ha för afsigt att i detta afseende göra honom till föremål för fångarnes trakasserier. Då Johnson, såsom upplyst är, förklarat sig nöjd med hofrättens utslag, är hans påstående att han icke fått del deraf en orimlighet: Det har ofta händt att fångar, som bestämdt vetat dagen för sin afgång ur fängelset, just då passat på och begått ett riktigt argt upptåg för att qvarlemna ett retsamt och gripande minne. troende att upptäckten icke sker förr än de väl hunnit utom fängelset. Så var här en, som med den skarpslipade kammen skar sönder begge filtarne i handsbreda remsor. Sängkläderna voro ordentligt upprullade, så att det nedriga strecket icke märktes förrän. cellen någon tid derefter skulle intagas af en annan fånge. — De ofog Olof Peter Söderlund och Carl Johan Nilsson Goliath begingo, voro visserligen icke i afseende å skadan betydliga; men i öfrigt var handlingssättet enahanda med den förstnämnde fångens. Den förre af dessa begge förstörde målningen på cellbordet derigenom att han med kanten af vattenstopet ritade breda märken i densamma; den sednare hade brutit lös handduksspiken ur dörrposten och fullristat den nyss målade damborsten ifrån ena ändan till den andra. När detta upptäcktes voro de ännu icke ute Rå gatan, men frigifna voro de likväl. Någon laglig bestraff. ning kunde således icke på dem tillämpas, och den näpst de erhöllo för sitt ofog kan ej, sedan de upphört att vara fångar, anses såsom ett al mig begånget tjenstefel: det är en helt och hållet enskild sak emellan mig och dem. För de 73 ören, som blefvo aflemnade till skadans ersättning, har jag inköpt erforderliga färger för ommålningen och öfverlemnat dem till t. f. fängelsedirektören löjtnant Wester. Således har ransakningen lagt i dagen, efter afhörandet af åtta vittnen, som dagligen tjenstgjort i fängelset, att jag handgripligen tillrättavisat sex eller sju fångar under en tid af två år och på ett antal, som under denna tid uppgått till 1422 personer. Atthandgripligheterna ej kunnat verka uppå fångarna annorlunda än som skrämskott, är genom närlagde läkarebetyg om mitt sjuklighetstillstånd till fullo styrkt. Naturligtvis är en enda knäpp en olaglighet, och så mycket mer hvad som Ngger mig till last; men atmålningen af denna olaglighet, det förmenta iidandet, som . fångarna genom mig haft att uthärda, är en nedrig dikt af den, som inbillade sig göra en god affär på min ofärd, samt af dem, hvilka med honom sammanrotade sig för att taga ;jensten ifrån en förman, som vågade bestride lem herretiteln, vågade handgripligen tillrättavisa en vägran att lyda hans befallning samt att någon gång qväsa högmod, näsvishetoch ett slynselaktigt väsende; och det allmänna skriket om srymheten och våldsamheten i min framfart är falskt och dåraktigt, såsom merändels den inbilska fåkunnighetens skrik, då det går lagen i förväg och utöfvar sin usurperade och just derföre löraktliga domsrätt öfver menniskors handlingar: (Slutet följer.) rn frn lant En Na Dh NS Jä Ae a ha ra Ra SL ar fn Ya Telegrafenderrättelser. EAMBURG den 23 Mars. Paris den 22 Mars. En rysk oskader lemaar om lördag Crenstadt för att afgå till syriska kusten. Newyork den 11 Mal. KabinettetiWashington har telegraferat hit om yitorligare truppsändnirgar, emedan hufvuds.adens fara är öfverhängande, . Virginion har bemäktigat sig RR