Aftonbladet – 25 maj 1861, sida 2

ty, om A. B. får en stark spridning i Rys land, så kommer kanske snart Sveriges namn att ändas på aia eller skoi.? : Ordet thiöd återfinner many med föga olik-. het i beteckning och ljud, i alla grenar af det germaniska språkträdet, i fornsvenskan lika väl som i fornnorskan, i fornhögtyskan, i: anglosachsiskan och ända in isjelfva märgen af-hufvudstammen, i mesogötiskan. Sammansättningen Svithiod, såsom benämning. för svearnas land; påträffas deremot veterligen icke i rent svenska fornurkunder: den verkligt fornsvenska litteraturen är dock inskränkt. Att deremot en gång, liksom mesogöterna kallade sig Gut-thiuda, götafolket, svearna i äldsta tider kallatsig Svithiuth eller Svithiuda, när dermed menades inbegreppet af alla svear, d. v. s. sveafolket, är åtminstone ej osannolikt, BSjelfva nam-. det är således troligen riktigt ursvenskt.: Hvem åter, som låtit ordet öfvergå från betydelsen af folk till. betydelsen af-tolkets tand, om det en gång i forntiden varit svearna sjelfva, eller om ordet i denna mening endast begagnats af norrmän, torde böra lemnas derhän. I alla fall lär naturligtvis ingen på allvar ifrågasätta att nu så kalla vårt land. — Hvad åter benämningen Svfariki angår, så nyttjas äfven den af norska författare; se t. ex. Ynglingasagan cap. V. XXXVI. Ordet riki tillhör dessutom likaväl. isländskan som fornsvenskan. Så att uppställandet af det ena namnet såsom endast norskt och det andra söm endast svenskt, torde ändå vara vågadt. Troligt är deremot, att benämningen Sviarfki är yngre: Öfvergående till de ryska ändelserna Saia och 4skoit, bekänner jag, att jag känner ska språket nästan lika så litet som hr . W.; men knappt hade:jag läst hr P. W:s anförda ordlek förr än namnet Novaja Semlja dykte upp ur mitt minne, der det legat gömdt sedan mina geografiska skolstudiers tid, och vid dess bleka norrskensbelysning framstod en. obestämd aning om, att den lilla qvickhetsgnista, hvarmied fr P. W. häv briljerar, blifvit irambrågt genom att — hugga i sten! Jag roade mig: derför med att ta reda på saken, och det var, som jag trodde! Dessa ändelser är nämligen i ryskan adjektiv-ändelser! -ij är maskulina formen, -aja den feminina och oje den neutrala. (För såvidt desamma med våra bokstäfver kan återges:) ) T. ex. Alexander Newskij, Newskisk, från Newa; Furst Orlowskij, men furstinnan Orlowskaja; odinakij, odinakaja, ensam, odinakoje, ensamt; durnoj, durnaja,; dålig, durnoje, dåligt. För att häraf göra en tillämpning på länders namn, så heter Preussen på ryska Prussia. Prusskij, prusskaja, prusskoje motsvarar tyskans, preussischer, preussische, preussisches; Sverge heter Schwezia; Schwed är det substantiviska en svensk, Schwedka en svenska; : schwedskij, schwedskaja, sehwedskoje deremot adjektivet svensk, svensk, svenskt. (Mellan svensk substantivt och svensk adjektivt taget är naturligtvis samma skilnad i bemärkelse som mellan t. ex. Ryss och rysk, Finne -ochfinsk 0. 8. v.) Att tala om, att vårt lands namz kan komma att äridas på Saia eller fskoi4, är således i förhållande till ryska språket en lika orimlig förutsättning, som om man talte om, att det på tyska kunde komma att ändas på -ische eller -isch, d. v: 3. komma att heta schwedische eller sehwedisch, i st. f. Sehweden. Hr P. W. torde således benäget finna, att Aftonbladet omöjligen kan begagna till det afsedda ändamålet hvarken ändelsen aia eller ändelsen skoiX, utan lär väl hr P. W. få återhemta dem till eget bruk. — Om det exempelvis någon gång skulle vara nödigt att bilda ett adjektiv af signaturen P. W. — man kunde ju t. ex. vilja säga P. W. -isk ordlek teller annat maskulint ord), — så vore den omnämnda maskulina formen användbar, och P. W--isk skulle då kunna lyckligt återges med P. W.-skoj: ; Medan jag nu en gång har ordet, som det heter vid riksdagsdebatter, så kan jag ej underlåta att ändå uttrycka en lindrig förundran deröfver, att man skall så ifrigt och oupphörligt kasta sig öfver allt närmande af skriftspråket till talspråket, d. v. s. till det naturliga, under det att man deremot aldrig hör ett ondt ord sägas om alla de sträfvanden, som nu förtiden pågår i motsatt rigtning. Både Svenska Tidningen och dess fortsättning Nya Dagligt Allehanda i förening med flera pennor, uppenbarande sig der och hvar, arbetar t. ex. är sedan en längre följd af år med ett af dessa reaktionsförsök.. Planen är att söka återinföra den i bildade klassens både tal och skrift för längesedan nästan helt och hållet utplånade skilnaden mellan maskulint och feminint ordkön för ord, utmärkande dels liflösa föremål, som alls icke kan ha något verkligt kön, dels lefvande föremål, men som kan vara af hvilketdera som helst bland dessa båda kön. D. v: 8: man vill, att, enligt de amla, längesedan glömda reglorna, det nu ker skall skrifvas han om vissa, och kon om andra, af sådana ord som t. ex: äng, dal, elf, graf, barm, björn, bod, bår, dörr, knall, mopsy mört, sill, hvitling, n0S,: rygg, sanning, galning, näring, penning, lärdom, villfarelse, kunskaps frihet, sjölfipparkring, skam, vanvördnad, insigt, dygd, last, synd, förFtjenst, vänskap, afund, flärd, lyx, elegans, intrig, komedi, dram; metvurst, -hackelse, stärkelse, strömming, välling o. s. v. Låt oss ta det vanliga exemplet: handen och fofen! Skall man säga handen, han, eller handen, kon; foten, han, eller foten, hon? Troligtvis svarar nästan enhvar: Nej, man skall säga den om bådadera.? — Ja; men emellertid arbetas det nu ifrigt med Shänder och fötterX för att, såsom i den gamla goda tiden, få handen att vara ett fruntimmer och foten en herre; och likaså sillen att vara fruntimmer, men mörten herre; ryggen att Vara, gosse, men nosen flicka, strömmingen ätt vara karl, men vällingen qvinna o. 8. v.— Utan tvifvel kan man få reda på ordkönet, om man slår unn det atvmalnoiskt motsvarande