Aftonbladet – 25 maj 1861, sida 2

J4CH 1—09 JU: LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Ett och annat i språkväg af Rv. K.— Petersen, den sidste Franklinexpedition. — Hr Barths resor i norra och medlersta Afrika, uti en dansk upplaga; — Brusewitz, Historiska minnen. — Litteraturoch konstnotiser. Ett ooh annat; i språkväg. Af R. v. K. I. Jag betraktade i förra artikeln sjelfva namnena svag och stark böjning, hvilka jag trodde ej obetydligt bidragit till det missförstånd, som vore den såkallade starka böjningen en bättre sort af böjning. hvilket missförstånd åter alstrat missmod hos så mången dilettantispråkforskning; eftersom, redan vid första blicken in i språkhistorien, han ej kunde undgå att genast bli varse. att den starka, den förmenta bättre böjnin gen, steg för steg undanträngs af den svaga, en förmenta sämre. Hyste man blott ej denna fördom angående böjningssättenas qva: litet, så skulle namnet visserligen föga görs till saken. Att all germanisk böjning måste delas i två hufvudklasser, qvarstår, så som jag sade, i alla fall somen nödvändig het. Ått någon ändring af dessa namn nu mera skulle kunna åstadkommas, är ej helle: troligt; man får derföre inskränka sig till at: hoppas, att de så småningom må bli uppfat tade såsom helt simpelt namn på böjningsarter. och icke såsom betygom det böjbara ordets större eller mindre välförhållande. Namnfrågan sålunda undanskjuten, återstår att se till, hvad hr P. W. kan mena med sir fras, att genomförandet af hans? (mina) Sorundsatser skulle beröfva oss alla de starka formerna i vårt språkt. — Hvad är det för starka former, jag tagit bort och ersati med svaga? BSkrifver jag icke: jag tog,fann: gick o. s. v.? Det är ju blott skriftsvenskan: föråldrade pluraler: vi togo, funno, gingo o s. Vv., som jag för min del utbytt mot talsvenskans: vi tog, fann, gick o.s. v.2 — Det vore komiskt nog, om hr P. W. måhända skulle befinnas föreställa sig, att endas: plurala formen är stark, men icke den sinfula — Hvad konjunktivef angår, så ar jag sagt, att presens af densamma, t. ex. jag tale, böje, lyse, finne, gånge 0. 8. V., ej numera förekommer i talspråket; men dette gäller om alla verber och ingalunda blott om de starka. — Återstår såsom en sista möjlighet — åtminstone vid verberna — att hr P. W. menar imperfektum, t. ex. bröte, slöte, stode, fore 0. 8. v. Nå väl, hvad nyttjar jag i stället? Jo, bröt, slöt, stod o. 8. v. Här tycks hr P. W. deremot anse endast konjunktiven stark, mena icke indi kativen! Eller menas omskrifningen med skulle t. ex. jag skulle fara! Men den är ju länge, längesedan häfdvunnen i skriftsvenskan: till omvexling med den enkla formen? 5 Hvad detta imperf. konj. för öfrigt angår. så har jag visst aldrig föreslagit, att ta bort det, der det ännu fins qvar — långt derifrån! Jag har blott (Om Språkfrågan, Art: XIII sid. 110) visat, att denna form numera-i sjelfva skriftsvenskan med säkerhet tillhör endast 40 st. verber. Jag tillade, att antalet af sådana imperf konj. ytterligare något minskats i talsvenskan — det är alltihop! Men hur kan i alla fall denna eller någor annan af de olikheter mellan tal och skrift. som jag påpekat, dessa enkla fakta, som jag omtalat, sägas uppkomma ur genomförande: af hans? Ordn grundsatser?? Icke är det mina grundsatser, som gjort språket: utan det är språket, som gjort mina grundsatser! Ännu svårbegripligare blir talet om starka formers förlust genom mina grundsatser, ji fall man ser på nominerna. Hvad är det för substantiv eller adjektiv, som jag velat beröfva stark böjning? — Jag har sagt, av skriftsvenskans bestämda plural af substantivernas 5:te dekl. undersätt en förändring i talsvenskan, så att t. ex. skriftsvenskans skeppen i talsvenskan heter skeppena. Inte är det väl möjligt, att hr P. W. tror, att denna form s är stark?? Nog vet han väl att den t. o. m. inom vårt språks historiska period uppkommit ur sämmansättning af pluralen skip (skepp, flera) med hin, neutral luralnominativ af pronomen hinn, hin, hit? et hette ursprungligen skip hin (in; en) såsom två särskilda ord, och detta sammandrogs till skipin, hvilket är vårt skeppen; alltså en så svag? form som möjligt. ) — . Sedan jag nu sökt visa det oriktiga i hvad hr P. W. yttrat om talspråket och den rigtning, det följer, kan jag ej underlåta attännu en gång med nöje upprepa, attifråga om sjelfva det hufvudsakliga föremålet för hans artikel, stafaingen af vårt lands namn, jag helt och hållet instämmer med honom deri, att det bör skrifvas Sverge. TN t. 0. m. önska, att mar äfven, såsom P. W. ej heller tycks ogilla, alltid skref Nerke. Äfven voterar jag obelingadt för det redan temligen vanliga skrifsättet Sörmland, i st. f. Södermanland (Söder1 man-land af Suthermanaland). Man skulle genom detta kortare skrifsätt åtminstone ej se mer än två ord i sammansättningen i st. f. tre. All nybildning af ord och namn har för öfrigt från urminnestid tillgått på just sådant sätt. En sammansättning af flera.ord sammandrogs och hopsmälte slutligen till ett helt och slutet ord, ett ord, som ofta numera förefaller oss såsom alls icke sammansatt. Ett af hr P. W:s yttranden finner jag så ÄrknDe att jag här in extenso vill anföra det: ?Det är tydligt, att när ett ords rättad stafning ifrågakommer, så har språkforskaren att välja bland alla de former, som ligga imellan den äldsta i skrift befintliga, eller: hvartill han på giltiga skäl kan sluta? ;) tSvag böjning den som uppkommit ur en sammansättning, eller, om man så heldre vill, i hvilken en afledningsändelse ingår: hvaremot