benne hvarken i vrede, förskräckelse, sorg eller misströstan, ännu mindre glädje. Han blef häröfver ibland så utom sig att han kände sig storligen frestad att bryta och slå sönder. allt hvad i rummet fanns. Men slungade han med förvånande skicklighet omkring en stol för att sedan låta den handöst falla hvar det bar sig, tog hon lugnt ipp den och ställde den på dess plats. Hon Jåminde sig huru han en gång isärslitit rennes:.. konvaljebukett och -slungat bort blommorna, och när han redan då -egde ett ,hejdadt sinne, hvad under att han nu lät let. bryta sig hvart det ville gå. . Kastade wan soffdynan i andra väggen, låtsade hon cke märka det; och företog hån sig att luktigt skrifta upp sin styfson, länga poj:en, söm gick i vägen öfverallt?, teg hon ifven; men lät gossen straxt deretter tå söra ett alltid ifrigt efterlängtadt besök hos armodern, som afgudade honom och som, ultsedan Juanna gift. sig, blilvit samma sraftfulla natur som fordom för att ständigt sunna öka den lilla förmögenhet, hon skulle !emna sin sonson. Gästerna hade i stora salen börjat med de vanliga landtliga lekarne, och munterneten i sällskapstonen, angifven af värden, som i dag var i ett särdeles gnistrande, apprymdt och uppsluppet lynne, stod just i högsta flor, då han. sjellsmög sig undan ör att inne i sitt eget rum — gamle herr Fönnes fridfulla kammare — träffa några personer, som i följd af öfverenskommelse och på hans vink en efter annan aflägsnat. sig. Det skulle nemligen tillställas en af dessa muntrationer, som den tiden: voro både på modet och i smaken, nemligen en stor utklädning, ett. slags maskerad; men då herr ryttmästaren fann diverse saker rattas, skyndade han att söka sin hustru i något af de innersta rummen, der han också ann henne sysselsatt med att öfverse ett bord, som här på förhand var dukadt för fruntimren. ö (Forts)