10. Den aldrig glömda festen. En afton — nära fem år efter de senaste händelserna — voro på Byborg alla rummen i nedra våningen präktigt upplysta. Man hade i dag en vigtig högtidlighet på den gamla herregården: den nye herrskaren firade sitt: tillträde till det länge väntade fideikommisset. Innan ännu ett par dagar framliditi Oktober skulle han vara på väg, och festen gällde således äfven ett afsked till grannarne. 4 Det var dock ännu icke beslutadt huru snart familjen skulle flytta dit, och familjen bestod nu; förutom mannen, hustrun och den lille Lauritz, af tvänne små flickor, den ena mellan tre och fyra, den andra två år gammal. N Herr ryttmästaren, som nu tagit afsked, är icke alls att igenkänna. Han pratar högt och förnämt, spelar högt, då det så bär till, dricker flitigt, antingen det bär till eller ej, och företager sig att göra pastorskan i kar RN sin trägna uppvaktning, ehuru han af henne får höra de skarpaste sanningar och de dristigaste tillrättavisningar. Mot lille Lauritz tar han ständigt ett beskyddande sätt och tycks ha kommit in i den fixa iden ätt han i denne upptagit en fosterson, som också måste ha sin lilla andel i ett och annat. Mot sin hustru ändtli-, gen har han fått i gång. en temligen vårdslös ton, som bör beteckna hans sjelfständighet och dölja den känsla, han ej mäktat döda. Men hurudan är nu Jaanna åtta år efter Lauritz bortgång? Har hon åter blifvit det ljufva väsende, som glöder, älskar och sprider värma? Nej! Det anförda samtal, som hon vid början af äktenskapet haft med sin make, hade alltför mycket but förutsägelsens prägel. Bära sig åt hur han ville — och han hade sannerligen burit sig åt på många. handa sätt — kunde ryttmästaren icke få