ett hjerta beredt att förlåta, glömma och, om så behöfves, öfverkorsa... .. men icke lida — aldrig lida?4 Min vän, jag far lidit så mycket att, om det är den känslan du önskar framkalla, jag hoppas att du skall misslyckas. Jojo men, jojo men! Men hur var det, Engelbert — ärnade Ju dig icke till kapellgården i eftermiddag? Tant Stefana kom ju icke till dig, såsom du bedt henne. Derföre må icke du stanna hemma. Min salig mans moder — Juanna uttalade dessa ord lika tonlöst som de andra — tycker icke mera om Byborg nu, något, som jag både fattar och ursäktar... Rid du till kapellgården och språka med vännerna !4 Ja, der bor en uppfriskande hustrefnad. Konkordia styr både sin Sune och sin lille herr Peder Gude på ett sätt, som ger lust och fröjd att skåda, och ändå vet jag att hon icke älskade sin man, då de gifte sig. Så hade hon heller icke älskat någon annan. Hvem vet. Juanna upplyfte ögonen. Men inseende att experimentet kunde blifva farligt och kosta honom Konkordias gunst och vänskap, som han för ingen del ville förlora, teg han; och straxt derefter sjönko Juannas ögon ned på patianskorten, på hvilka de hvilade med samma uttryck som då samtalet begynte. Sedan den äkta mannen tagit afsked och försvunnit, satt hon ännu en stund stilla, lyssnande till genljudet af hästhofvarne. erefter steg hon sakta upp, gick på tå fram till soffan och kysste lätt sin sons lockar. Derpå sysselsatte hon sig är en gång begrundande med korten, men blicken blef allt mer och mer slö, till dess hon tog nyckelknippan från bordet och begaf sig ut på en rund izalla bodar och skåp. Men hördes ett gladt ord eller prat, der hon skred fram, tystnade det straxt: det förekom som om allt lif gick ur vägen för henne.