bladet och sett forskande på hustrun, men hön såg endast på korten. CMin bästa Juanna, hvad kan så mycket intressera dig i den der sysselsättningen? Den intresserar mig icke mycket, men den är en hjelplig förströelse. Man tänker på något, om man har något i tankarne, och man ser om det slår in. I alla fall4, återtog mannen, skulle man förmoda att en blott hjelplig förströelse kunde vara närmare till hands. Det borde ju finnas tusen saker att tala om för ett nygift par. Jag skall säga dig, Engelbert, att jag aldrig ansett oss som ett nygift par. Vi ha så länge känt hvarandra, vi äro syskonbarn, uppfödda i slägtskap, och det der allt bidrager till att vår förbindelse icke har någonting nytt, hvilket skulle förefallit, mig åtminstone, oändligt mera tråkigt. DPet är således att hoppas, min goda Juanna — du ser hur vg jag håller det löftet jag gaf dig på vår första lysningsdag. att ioke Dosvära dis med onödigt kärleksspråk — det är således att hoppas att du icke finner din ställning alltför odräglig? Jag finner den sådan jag på förhand visste att den måste bli, nemligen mycket bra, sedan jag tagit mitt parti att betrakta den som sådan. Det. vill säga — Engelbert ryckte häftigt till bakom avisan, som han syntes tanklöst leka med — att du sjelf skapat vår ställning, innan den ännu börjat. Naturligtvis. Föreställ dig emellertid att jag varit nog tokig att inbilla mig att jag genom mitt öfverlagda väsende; mina få pretentioner och framför allt genom de känslor af aktning och undseende, hvarmed jag möter din torra likgiltighet, haft någon deli detta förhållande, som dä gifvit rubriken af mycket bra! SDet glömde jag att i orden erkänna, men du kan vara viss att jag ser ditt förnuft. Min gud, du ser det, du erkänner det? Engelbert var på väg att springa upp, men tryckte sig fastare ned på soffan,