Aftonbladet – 22 maj 1861, sida 3

SOM ICKE aAddaZalagga minsta anstrykning ar humanitet. ed Stockholm kan, hvad ingen annan stad i verlden kan:— med. undantag af hundturI kens hufvudstad — skryta med en extra befolkning af minst femtusen hundar. Dessa lurfviga gatsångare äro.af margfaldigt slag: -basister, barytoner, falsetter, sopraner. Alla utmärka de sig dock gemensamt genom en högst egendomlig gäll-hes, :eller hes-gäll strupröst, som tränger genom märg och ben: Deras Cerberushymner skalla oaflåtligen på stadens gator icke blott från morgonen till qvällenj utän; desslikes från qvällen. till morgonen. Man kan tillsoch med sanningsenligt säga att dessa fyrbenta näktergalar företrädesvis evertuera sig i serenader. Visserligen äro dessa cyniska serenader lagligen förbjudna. — Öfverståthållareembetet;har redan för flera år sedan strängeligen tillsagt hundarna, -att de ega att hålla käften? sedan stadens klockor slagit tio på qvällen. Men — förunderligt att säga! — just på slaget tio börjas först riktigt. den ihålliga hundmusiken, för att under ett oupphörligt crescendo fortfara hela natten. Och är denna nattmusik, hvad -man rätteligen skulle kunna kalla, en lifsfarligt musik, hvarom nog Stockholms läkaresällskap kan lemna närmare besked. Också har han, som sagdt var, blifvit förbjuden. Men huru skall förbudet blifva en sanning — sanning i annan bemärkelse än alla andra papperspolisförbud? Hundarna öfverträffa sina nattliga förföljare, poliskonStaplarne, icke blott i vaksamhet och lättretlighet, utan äfven i snabblöpningskonsten. Fyra :bens visa. sig förmå mer än två, när det gäller att draga öfverstålhållareembetet vid näsan. Vill högbemälda embete — och det vill embetet: tvifvelsutan — att Stockholm skall bära tytke af.en hyfsad nations-hufvudstad, snarare änaf eh stor zigenarby eller af ett kolossalt hundstall, så finnes det troligen endast ett medel till vinnande af det målet, och det är att genom en ny lag göra hufvudstadshundarna till rätt och slätt privat personer, utan rättighet alt, varesig dag eller nattsingripai det offentliga lifvet. Och hvarföre icke? Det: är. verkligen rätt eget, mitt herrskap. Om en fattig stackare skulle, för bättre utkomsts skuld, lägga sig till en liten gris eller en menlös anka, och låta dessa smånyttiga och matnyttiga kräk gifva sig ut i stå-J. den för att på egen hand söka sitt dagliga bröd i rännstenarna inom stadens broar, hvarest ymniga förråd af den mat, hvaraf grisar och andra dylika djur-hafva sin föda, dygnet igenom så frikostigt utkastas af krinylin-klädda köksor, så skulle sådant bekomma den fattiga stackaren mycket illa. Ännu värre skulle det bekomma den lilla grisen och den menlösa ankan. Stockholms gator äro minsann icke gjorda för sådant plebejiskt djurslödder! Men hundar — ja, se det är något helt annat, det! I ungefär hvarannan husport, i ungefär hvarannan lärftskrämareller annan handels-bod, sitter en stor eller liten hund, hela dagen igenom stadd i högljudt käbbel med gatpojkarna, hvilkas umgänge gör honom allt mer och mer argsint, lömsk och upp: käftig. På Stortorget herrskar, bland ett (jog oansenligare ståndsbröder, en två alnar hög dogg som morrande och skällande förföljer hvarje vandrare, hvars:fysionomi Han ej kan tåla. På Norrbro flänerar dagen igenom en talrik hundungdom; g0ax under vilda språng. och ursinnigt skällande; förföljer åkande och ridande, roande sig med alt. försöka bita alla hästar i nosen. Under löptiden — men detta gatuskådespel är alltför vämjeligt att vidröra; nog. af, att unga och gamla, qvinnor och män, nödgas hdd sådant. Ännu mer upprörande är att höra ångestropen af små stackars Barn och mindre väl klädda personer, som anfallas, ofta blifva bitna (sådant anses ej störa tgatufreden) af hundarne, hvilka hafva det gemensamt med allt annat verkligt pack, att de ej kunna lida packet; hvadan man af en hund, liksom af hvarje annan äkta och veritabel Stockholmare, alltid :blir hädd som man är -klädd?. Femtusen pigga små: grisar och menlösa ankor skulle måhända med sin -närighet kraftigare medverka till våra. gatörs :befrielse. från ;stinkande-afskrädef; än sett lika stort antal dåsiga poliskonstaplar; med.eller utan hvita vantar. . Hvad deremot-de femtusen hundarne åstadkomma i den vägen, det får nog till sin vämjelse hvar och en: erfara, som på torgioch gator, i förstuor och trappor, icke noga ser sig? för hvar an nedsätter sin fot. : Attröfverståthålläåreembetet vore fullkomligen befogadtatt förvisa allt hundlefverne från stadens gator, lärer väl ingen vilja bestrida. Det-blir ju i alla fall hvarje hundpatron och hundpatronessa obetaget, att behålla sitt bjertas fyrbenta älskling i sin våning, sin sammare, i sin säng o. s. v.,soeh att på allt sätt bereda den dyrbara vännen ett kontortabelt husligt fannlj-lif, till ersättning för de fordna offentliga: förlustelserna. Om ock den frie medborgaren rätteligen med Britten säger: -?Mitt hus är min borg?, så följer dock icke deraf rättigheten att låta sitt hus. hålla till utomhus hvarhelst.det för godt ilnner.s: Ja till och med inomhus måste det personliga godtycket erkänna vissa gränser. Af rättigheten att i sitt enskilda rum klinka dagen igenom på ett piano, följer ej rättigseten att i samma fridlysta. lokal. söka förvärfvasig virtuositet på näfverlur eller rumma. Men på det viset kam ju mången fattig komma att mista sin enda vän, den trogna wunden? torde någon hjertnjupen filantrop ned stor geste utropa. baken är den, at ust de fattige skulle vinna mest på, om det TR AS RER RE RE NR ER RR NN RR RR ARN ON 0 NAN NON NRO MN ARA a TA det a ke In