Aftonbladet – 22 maj 1861, sida 2

Utan att ännu. lyfta hufvudet från faderns bröst, sade den unga enkan: Konkordia; lemna oss ensamma en liten stund! Och Konkordia gick. cAlskade fader — nu såg dottern med en djup och full blick på den gamle — säg mig, vid det heliga minnet af min moder, skulle jag hafva uppfyllt detta milda guldrena hjertas högsta önskan i lifvet, om jag gifter mig med min kusin? Ja, barn, det är säkert. Men du vet hvad jag ofta sagt, att menniskans blick i tidens ting är skum och att jag derisöre icke har att gifva dig som säkerhet mer än min förhoppning att detta af allt skulle blifva bäst. Men blefve det motsatsen... 0, min Juanna, min Juanna! Det är nog fader! Vi skola hoppas att hvad som må ske, sker i den rätta stunden... Ännu denna qväll blifver jag Engelberts trölofvade, om han är nöjd med så litet, som jag kan gifva. Teke så brådtom, barr, icke så brådtom — gif dig tid! Nej, fader, hvad som skall ske, måste ske straxt! Och liksom bortförd af en feber, hade bon ingen ro förrän offret var fullbordadt... Engelbert inkallades, och med sakta röst, men med flämtande hjerta såde hon: XCÄr det så som min far säger, Engelbert — har du icke större fordringar än att en enka, hvars varmaste och bästa känslor byggt sitt bo i grafven, kan uppfylla dem? cOm dessa känslor, Juanna, byggt sitt bo i ;rafven, så kunna andra uppletva, som... 4Förvilla dig ej! Både mitt förstånd och nitt hjerta säger mig att jag ala dear utt älska mer än en gång. Men jag lofvar vögtidligt att blifva för dig en god, omks och trofast hustru, hvilken alltid vill vara tacksam för det undseende, du visar venne i det, som kan fattas. ang DR (Forts. följer.