Aftonbladet – 22 maj 1861, sida 2

hön så källt vårdat hans sena ålderdom, at hön förtjenade både sina egna och andras förebråclger, ville hon hellre göra hvad som helst, än bära med sig genom det. tunga lif. vet en så tung börda, Hvarföre då icke heller försona det? Hon hyste icke något. slags känsla för sin kusin; men nu tänkte hon dock på honom med ett visst medlidande: Han ginge ej till mycken lycka med en hustru, hvars hjerta var lika dödt som hennes ansigte. Hvad hon sjelf gick till, tycktes: henne likgiltigt. Hon -betraktade den tid, som skulle åtgå för att återförena henne med.Lauritz, som ett slägs skärseld, der ett lidande mer eller mindre ej borde räknas så noga. Men mycket hade hon velat uppoffra för att slippa att ge sin son-en styffader. Då hon inträdde i herr Tönnes rum, satt Konkordia åter bredvid honom; och lifvande måtte hennes tal ha varit, ty den ärevördige gamle mannens anlete lyste af frid, och hans ögon mötte med så stor kärlek den inträdande dottern, att hon tydligt erfor hurisen kring hennes hjerta brast. Inom ett par ögonblick låg hon på knä vid hans stol med hufvudet mot hans bröst. Min Juanna.. detta är verkligen du — min återfunna dotter... Gud välsignedina tårar... de äro varma... ditt hjerta blir då åter varmt. Du skall lära dig att Gud gaf Oss smärtan till att rena 083, icke att för alltid bortvända vår blick från det, som han lemnat oss qvar. Re Min dyre, dyre fader, förlåt, om jag varit grym... Ack, ackl!4 4Lugna dig, mitt ömma barn, lugna dig i alla afseenden! Min kärlek har ju icke afsett att vara ett tvång för dig, och jag har blott önskat din förbindelse hed Engelbert: Aldrig — märk det, min Juanna — ville jag lefva en så bitler dag som den, då jag fordrade ett offer af dig.... Se upp mig, mitt barn... jag dör nöjd, om jag blott vet att du åter blifvit någo! af min fordna lefvande Juanna.s ; .