Aftonbladet – 22 maj 1861, sida 2

några fall rättvisa språk, som. dock trängde in i hennes själ. Ne: Hon gick upp i sina egna rum, der hon sökte sin svärmoder, som också fanns der. I få bestämda. ord, utan en enda afvikelse isform af någon klagan, rg a hon för det nya frieriet, som hittills icke var kändt, endast anadt af fru Stefana; och hon slutade med dessa ord: Ar det en samvetspligt för mig att lyda denne älskade fader? Nej, för Jesu namn, utbrast häftigt svärmodern, det är snarare en samvetspligtatt icke lyda under sådana omständigheter... Jag säger ej detta blott af sjelfviskhet;derföre att du skall lefva endast för ditt barn, utån derföre att jag har en bestämd känsla af att du-med Engelbert aldrig skall-finna din förlorade lycka. Och i min sons namn protesterar jag emot att du, som lofvat en evig obrottslig trohet, redan efter tre år vill bryta den !4 Vill jag dei?4 svarade Juanna entonigt. Jag vill det icke och kan deticke, hur helst det 1 öfrigt går! : Låt då icke heller öfvertala dig — jag bönfaller och besvär dig att du icke gör det! Ja, jag känner en så häftig ångest vid tanken på att du kunde göra en ny ed, att du måste höra mig och lyda mig! Afven, härifrån gick Juanna utan att svara. För första gången under denna långa försteningstid började hon att känna något, som häftigt rörde sig i hennes hjerta: det var ett aggande bittert qval. ade hon verkligen varit så känslolös? Hon visste det j. Blott det visste hon, att med Lauritz nade försvunnit det väsende, hon intill dess varit, men hon trodde att hon eljest på bäta sätt fullgjort allt hvad hon bort. Konkordias öppna allvarliga framställning sanna förhållandet hade lagt sig till de rd, som fadern förut talat; men mest hade ikväl den flik, som Konkordia öppnat på ramtidens slöja, förskräckt henne. Om hon elat så mycket mot sin ömme fader, om