det mer eller mindre intima förhållande, som enligt åtskilliga tidningars förmenande skulle förefinnas mellan hofven i Stockholm ochi Köpenhamn. Jeg tror mig. härom kunna: lemna er några meddelanden, som äro hem-: tade ur autentik källa och framställa det; närvarande och föregående förhållandet mellan de två skandinaviska folken i dess rätta ljus... Sverge har visserligen icke med likgiltighet kunnat se, at den långvariga dansktyska striden efterhand antog en sådan karakter att ett krig deraf kunde blifva följden, såframt nemligen förbundsdagen i Frankfurt verkligen skulle besluta att mobilisera I en eller två arm6kårer, afsedda att militäriskt. besätta hertigdömena Holstein ochi Lauenburg, eller såframt Danmark (när: saken ses. ur tysk synpunkt) icke inom utsatt tid uppfyllde de holsteinska ständernas grundlagsenliga anspråk. Vidtagandet af denna åtgärd, som man synes vara ense om att anse för en helt och hållet inre tysk fråga, skulle icke gifva Sverge fog att aktivt blanda sig deri. , Men saken skulle få ett helt annat utseende, derest den förbundsarmå som besätter Holstein gjorde en rörelse i afsigt alt jemväl besätta Slesvig, under förevändning att det äfven här, såsom man allmänt säger, tillkommer förbundet att beekydda de moraliska och materiella intressena för en talrik tysk befolkning, hvilken bebor sistnämnda hertigdöme. Just här inträffar detförutsatta fallet, då Sverge, enligt de mellan detsamma och Danmark bestående traktater, icke skulle kunna betänka sig en enda dag på att aktivt intervenera med sin flotta och sin armå till fördel för sistnämnde makt, dess skandinaviska bundsförvandt. Samma fall inträffade, som bekant är, år 1848, då framlidne konung Oscar på danska monarkens uppmaning skyndåde att sända en armekår af 16.000 man till de danska öarne för att motsätta sig ett infallande af förbundsarmen, hvilken då kommenderades af preussiske marskalken grefve Wrangel. Gentemot den ssvenska styrkan-och för att icke utvidga krigsskådeplatsen genom attin-. draga Sverge och Norge i striden, ansågo sig förbundstrupperna böra hejda sitt framrycekande i hjertat af Danmark; framlidne konung Fredrik Wilhelm IV af Preussen insåg hela faran af denna ställning, och han inledde i Stockholm och Köpenhamn med de begge skandinaviska regeringarne underhandlingar, hvilka hade till följd att ett vapenstillestånd afslutades och att litet sednare freden med Danmark undertecknades. De begge monarkerna hafva under deras sammanvaro förl. år i Helsingör samt på det svenska lägret i Skåne haft i sigte den eventualiteten att Slesvig ånyo blir besatt af en förbundsarmå. De förut bestående traktaterna angående ömsesidigt understöd och garanti för bevarandet af begge kontrahenternas nuvarande territoriala besittningar hafva vid de båda sammankomsterna blifvit på nytt sanktionerade, med tillägg af några ännu mera bestämda och paa stipulationer, såsom att ed svensk armå, derest i följd af händelsernas ång en tysk armkår åter öfverskrede Eider ögonblickligt skulle rycka in i Slesvig för att beskydda denna provins emot hvarje utländskt anfall.? Till denna korrespondens lägger Journal de Francfort i sin politiska öfversigt några betraktelser, som gå ut på att Danmark ej skall få anledning att påkalla sin skandinaviske bundsförvandts bistånd, eftersom förbundsexekutionen, enligt uttrycken i förbundsdagens beslut; ensamt rörer Holstein och Lauenburg, det vill säga de begge hertigdömen som höra till förbundet. Blott i den händelsen att Danmark vill genom ett anfall på de tyska kusterna söka förändra krigets skådeplats, skulle förbundet vara berättigadt att använda repressalier genom ait föra kriget utöfver Holsteins gränser.?