tillkommo henne såsom sin:sons blifvande förmyndare och kanske snart enda disponent af Byborg, ty hennes dyre gamle fader var så fattad af hennes stumma sorg, hennes förändring, att hon väl kunde märka det hans vandring på jorden snart skulle nå målet. Vid tanken på denna tid, då den fridfulle gamle skulle sofva under den fridfulla torfvan, kände hon hvarken någon häftig ångest eller någon tärande oro: det var ju ett värf fullbordadt; och skulle Gud vilja hemkalla äfven hennes barn, hade hon sjelf ingenting här mera att bestyra — och då alla jordens band brustit för att fastare tillknytas: i himlen, kunde hennes längtan ha rättighet att blifva så stark: att den snart förde henne efter. Såg hon deremotlifvets band olösta för många år, så vore äfven det bra: hon behöfde troligen denna beredelsetid, som hon icke egde rättighet att förspilla. Hon bar-allt med ett stelt, intet med ett upplyftande tålamod....................... Det var en dag i början af Januari. Juanna befann sig 1 fadrens rum, der han, tiilbakalutad mot länstolens ryggstöd, syntes utomordentligt åldrad. Hon hade just slutat ordna hans hufvudkudde och ställt i ordning pallen, på hvilken den försvagade foten hvilade. rg min Juanna, sade herr Tönne med en halfqväfd suck, aldrig får väl mitt öga mera se dig sådan du var i den fordna lyckliga tiden.? vä Det, fader, vore ju icke möjligt — sällheten och ungdomen följas åt: när den första flyr, träder ålderdomen i stället... jag är gammal. Jag, mitt barn, svarade gubben med mild förebråelse, förlorade också det dyrbaraste jag egde, men jag lefde i barnen — i dig isynnerhet, min Juanna! ing Lefver icke också jag i far och i min stackars lilla gosse?? Jo, af instinktens pligt, men hvar är der lifvande gnistan? Jag är rädd, barn, sti