som han sett, men att äfven han försvunnit i djupet. Ifrån: den dagen anlade Juanna den svarta enkedrägten. Af tvänne andra qvinnor var det blott en som hade rättighet att låta sitt hjertas känslor liksom aftecknasi den svarta skruden — den andra, som icke ens inför sig sjelf vågade erkänna våldsamheten af sin smärta, tuktade den med pligtens gissel. 9. På Byborg efter tre år. Under dessa tre långa år hade Juanna aldrig. aflagt enkedrägten; och ifrån det ögonblicket, hon pöragt den, var det liksom en annan själ gått in i hennes kropp. Man återfann icke denna mjuka, veka, ömtåliga och sydländskt glödande natur, den gula vackra liljan, som Lauritz så högt älskat. Till det yttre såg man nu en nordens sammetshvita lilja, snö-ren, men stel, utan ett böjdt blad. Den bländande friskheten hade doftat bort, men skönheten fanns qvar under både is och snö. . Deh unga enkans inre motsade ej heller det yttre. Hon var ej mer ett barn, som på en gång önskade att ständigt omhuldas. och ändå icke visste huru hon skulle. bete sig för att komma ur. sin egen barndom: hon hade med ens blifvit en fullvuxen mogen qvinna, som långt mera gaf än mottog skydd; och hennes barn, hennes gamle fader; hennes svärmor, hvilken under dessa tre år åldrats mer än på tio, fastän ingen klagan gick öfver läpparna, alla dessa egnade hon en oafbruten omsorg, men i hennes bemödanden fanns ingenting värmande, ingenting upplyftande: det var så liten sla, men så mycken pligt i allt: Denna senare sträckte sig nu äfven åt sådana saker, som hennes tankar fordom alltid afskytt, nemligen de särskilta detaljerna inom ekonomien: Med verklig ifver studerade hon sig in ide egenskaper, hvilka