Den un.a modern ilade ut. Det här barnet4, sade fru Stefana, som med . beundran såg den blinda tillit, hvarmed Juana-stod midt inne i en krets af så mycket mörker, det här barnet kommer oss båda på skam. Måtte hon länge göra det!4 svarade amle herr Tönne och böjde i en ödmjuk ön sitt hufvud. Men när hennes stund kommer, då blir det så mycket värre, huru det än blir. Fru Stefanas resa hade varit full af dödlig sorg. Hon hade träffat chefen för det omnämda huset och af hans egna läppar hört att, huru gerna han sjelf ville hoppas, det dock tyvärr fanns mer anledning till fruktan. Hon märkte tydligt att han skonade den unge kaptenens moder och icke ville göra henne alltför hopplös. Först fjorton dagar senare, omkring den 12 December, ankom till Byborg en post, som meddelade det af herr Tönne och så många andra länge fruktade, nästan med visshet motsedda slaget. Tvänne andra hemkommande fartyg, som besökt samma hamnar, medförde underrättelsen om lett under rysliga omständigheter passeradt skeppsbrott, der det fartyg, som fördes af kapten Lauritz Hellevi från Göteborg, stött på och sjunkit med last och besättning. Vi dröja icke vid skildringen af, Juannas lidande, då hon såg dei framtid, söm nyss synts henne insvept i guldskyar, nu för alltid insvept i. dödens -kalla: svepdrägt. Likväl funnos dagar, då Roppet återflammade, i men det elocknade för alltid, när ännu sere i Deceinber ett nytt bref från rederiet nkom, hvilket med de att. en af metroser , soms efier hans egen uppgift var den enda. räddade personen, genom ett underverk blifvit upptagen af-ett mötande fartyg och anländt än Götebörg, men den stackars mannen tycktes hafva hemkommit endast föratt dö i fosterbygden: s-Han hade blott hunnit omtala att kaptenen varit den siste